Vill du fly den brännande skarpa solskenet och in i mörka skuggor fyllda av monster och märkligheter? Eventet Ökon/Swecon 2022 tar sin börjar imorrn och erbjuder en fantastisk tillflykt för dig som längtar efter svalkande mörker fyllt av diskussioner om elaka plantor, mänskliga robotar, hur man återskapar utdöda raser, vad vi njuter av i framtiden och andra fantastiska saker. Eventet bjuder på två heldagar fyllda med fantasy, science fiction och skräck på Dieselverkstaden i Stockholm. Fri entré!

Vad: Ökon/Swecon 2022
Var: Dieselverkstaden
Adress: Marcusplatsen 17, SE-131 54 Nacka, Sverige
Google maps: https://goo.gl/maps/np3PmjDmsd8zzn7K8
När: 13–14 augusti kl. 10-18
Facebook-event: https://fb.me/e/2Dh3COF1V
Fri entré!

Här är en del av det fantastiska programmet:
• När vetenskap blir skräck
• Aktuell svensk fantastik
• Farlig flora
• Ekonomin ombord på generationsrymdskepp
• Framtidens njutningar.
• Sågverksfantasy: Arbetarkamp och magiska reliker
• Människoliknande robotar
• Att skriva fantastik för barn
• Vad vore en mammut värd för dig?
• Djur som huvudpersoner

Läs hela programmet här:
https://okon981639779.wordpress.com/program/

Hedersgäster på eventet:

Torill Kornfeldt
Torill Kornfeldt är författare och biolog med ett närmast ohälsosamt intresse för naturens märkligheter. Hon skriver och gör radio om mötet mellan vetenskap och samhälle, med ett extra stort fokus på hur vi formar vår framtid. Hon hörs bland annat i P3 Dystopia och Smarta svar på Skruvade frågor, och hennes senaste bok handlar om hur vi kan använda genteknik för att bygga om våra kroppar. Torill brukar delta i svenska SF-kongresser och ger där bejublade föreläsningar om djurens sexliv, hur vi kan göra nya mammutar, genmodifiera våra barn eller skapa de mest hållbara samhällena.
Hemsida: http://www.kornfeldt.se/

Boel Bermann
Boel Bermann debuterade med den kritikerrosade dystopiska romanen Den nya människan (2013). Hennes senaste publicerade verk är rysaren Det som växer på Saga Egmont (2021), novellantologierna Mörk Framtid (2018) och Sommarskuggor (2018) på Storytel, avsnittet Amasoner i podcasten Mytologier samt novellerna De Vita och Exet i Sveriges Radio Creepypodden. Hon medverkade även i Sveriges Televisions serie År 1 miljon – berättelsen om din framtid. Som författare har hon, utöver romanerna, medverkat i ett tiotal novellantologier inklusive Andra vägar: Tio nya utopier, Zonen vi ärvde, Stockholms Undergång, 13 svarta sagor om superskurkar, Maskinblod-serien och Kärlek i maskinernas tid. Hon var länge medlem i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är en del av författarkollektivet Fruktan.se.
Hemsida: http://boelbermann.se/

Om du längtar efter en fantastisk helg fylld av mänskliga robotar, onda växter, framtidens njutningar, återskapade mammutar, talande djur och andra fantastiska saker så kila förbi eventet Ö-kon 2022 i augusti. Årets hedersgäster är de fantastiska författarna Torill Kornfeldt och Boel Bermann, som är medlem i författarkollektivet Fruktan.

Men men, vad är detta Ö-kon? Jo, det är en fantastik-helg med två heldagar med fokus på litteratur inom fantasy, science fiction och skräck. Eventet äger rum på Östberga kulturhus i Stockholm den 13–14 augusti 2022.

Gratis entré, men du måste föranmäla dig här
->  https://okon981639779.wordpress.com/

Vad: Ö-kon 2022
Var: Östberga Kulturhus i Stockholm
När: 13-14 augusti kl. 10-18

Här är en del av det fantastiska programmet:

Skrämmande växter

Framtidens njutningar

När vetenskap bli skräck

Människoliknande robotar

Vad vore en mammut värd för dig?

Djur som huvudpersoner

Aktuell svensk fantastik

Att skriva fantastik för barn

Läs mer: https://okon981639779.wordpress.com/program/

Om hedersgästena:

Författaren Torill Kornfeldt

Torill Kornfeldt är författare och biolog med ett närmast ohälsosamt intresse för naturens märkligheter. Hon skriver och gör radio om mötet mellan vetenskap och samhälle, med ett extra stort fokus på hur vi formar vår framtid. Hon hörs bland annat i P3 Dystopia och Smarta svar på Skruvade frågor, och hennes senaste bok handlar om hur vi kan använda genteknik för att bygga om våra kroppar. Torill brukar delta i svenska SF-kongresser och ger där bejublade föreläsningar om djurens sexliv, hur vi kan göra nya mammutar, genmodifiera våra barn eller skapa de mest hållbara samhällena.

Hemsida: http://www.kornfeldt.se/

Författaren Boel Bermann

Boel Bermann debuterade med den kritikerrosade dystopiska romanen Den nya människan (2013). Hennes senaste publicerade verk är rysaren Det som växer på Saga Egmont (2021), novellantologierna Mörk Framtid (2018) och Sommarskuggor (2018) på Storytel, avsnittet Amasoner i podcasten Mytologier samt novellerna De Vita och Exet i Sveriges Radio Creepypodden. Hon medverkade även i Sveriges Televisions serie År 1 miljon – berättelsen om din framtid. Som författare har hon, utöver romanerna, medverkat i ett tiotal novellantologier inklusive Andra vägar: Tio nya utopier, Zonen vi ärvde, Stockholms Undergång, 13 svarta sagor om superskurkar, Maskinblod-serien och Kärlek i maskinernas tid. Hon var länge medlem i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är en del av författarkollektivet Fruktan.se.

Hemsida: http://boelbermann.se/

Nu ska vi ärligt säga att vi är jäkligt trötta precis som ni andra, men tillsammans biter vi ihop och håller oss säkra ett tag till. Fast visst vill vi bara rymma iväg på äventyr. Gärna på en hemmagjord flotte över ett mörkt och stormigt hav, för att sedan vandra över istäckta vidder och till slut hitta en underbar, oupptäckt ö där det är varmt, soligt och tryggt. Där ska vi i Fruktan slå oss ner och skriva mörkt och hemskt igen.

Vi tror faktiskt att alla behöver en skimrande magisk flykt in i en ljusare värld just nu. Därför är det en fruktansvärd tur att Fruktans vänner Marble Raft släppt sitt debutalbum Geography A idag. Det är nämligen ett drömskt, sagoartat popalbum och att lyssna på det är som att få en varm kram. Det behöver vi alla just nu.

Lyssna på Marble Raft på Spotify

Om Marble Raft

Marble Raft använder sig av en uppsjö av instrument för att bygga upp brokiga ljudlandskap kring sin melodiska indiepop. Gamla stråkmaskiner, susande mellotron, skira gitarrplock och annat heligt varvas, allt för att väcka en skimrande längtan efter något bortom vardagen till liv.

Marble Raft har rosats för singlarna Divided Sea och Guiding Stars som släpptes tidigare i vår. ”Det är svårt att hitta bättre indiepop än Marble Rafts drömska och melodiska pop”, skrev bland annat musikmagasinet Hymn.

Bandmedlemmarna Olle Söderström och Gabrielle Baker träffades första gången på en efterfest för ett tiotal år sedan och har sedan dess varit såta vänner. Bandet föddes genom deras kärlek till det eteriska och naivistiska. Olle har tidigare varit medlem och låtskrivare i popbanden Nanook of the North och Pineforest Crunch. Gabrielle är även sångerska och låtskrivare i Göteborgsbaserade shoegazebandet IBEN.

För den som gillar referenser är några av duons inspirationskällor Alvvays, The Magnetic Fields och Cocteau Twins.

Hemsida: https://www.marbleraft.com/
Facebook: https://www.facebook.com/MarbleRaft
Instagram: https://www.instagram.com/marbleraftband

Det är dags att fly iväg från den gråa, kleggiga uppgivenheten och se framåt fylld av hopp. Vänta, va? Jorå, nu kan du bli guidad av stjärnor sittandes på en flotte på havet, glad i hågen full på stulen rom. I alla fall enligt låten ”Guiding Stars” av Fruktans vänner i svenska indiepop duon Marble Raft.

Låten handlar nämligen om att lämna uppgivenheten bakom sig och hitta en känslan av hopp och en ny riktning. Vi i Fruktan gillar ju så klart vanligtvis mörker och elände, men ibland behöver även vi en skimrande naivistisk och eskapistisk flykt från den gråa vardagen i pop-form.

Trevlig helg!

PS. Fast sen hjälper det ju att musikvideon är en vacker, märklig & smått obehaglig svartvit saga med sjungande djur… ->

Det lösa temat på Marble Rafts kommande album kretsar enligt duon själva runt två lillgamla barn som bygger en flotte och drar iväg på jakt efter oupptäckta kontinenter. I låten Guiding Stars driver de två mållöst på sin flotte över havet. Men på något märkligt vis, kanske med hjälp av diverse gudar eller tack vare ljuset från avlägsna stjärnor, hittar de till slut rätt kurs.

Längtar du efter mer skräck i ditt liv? Är du säker på att isoleringen håller på att göra dig galen? Hör du underliga ljud om natten, förändras texten på dataskärmen när du ser bort och beter sig inte grannarna väldigt underligt?

Du kanske borde läsa ”Det som växer” av Fruktan-medlemmen Boel Bermann och hennes medförfattare Olle Söderström? Hittas som ljudbok och e- bok på Storytel och andra digitala tjänster

-> https://www.storytel.com/se/sv/books/2076955-Det-som-vaexer

Om rysaren Det som växer

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sen kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från sommaren i huset.

Men snart känner hon att något är fel. Byborna har en märklig relation till Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon ser faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

Jag borde känna panik i mörkret, borde vara rädd för att dö. Men jag har inga av de där känslorna jag trodde skulle komma över mig när livet närmar sig sitt slut. Bara ett enormt lugn. För att jag äntligen når slutet.

Äntligen flyr jag från det trånga, klaustrofobiska utrymme där jag tillbringat de senaste åren.

Jag trodde att hjärnan skulle visa mig allt som jag har upplevt, känt, älskat och hatat. Kanske längtade jag innerst inne efter att det där mytomspunna flödet av livet skulle komma över mig nu när döden närmar sig. Men alla mina minnen är inplanterade och inte äkta. Kanske kan de inte reagera i dödsögonblicket för att de aldrig har skett. Kanske har tekniken inte lyckats komma på en lösning för hur man ska trigga dem.

Men jag försöker. Jag försöker tvinga mig själv att tänka på min fru och våra två barn i huset som vi lämnade bakom oss när vi lämnade jorden. På vännerna som jag hade där innan vi alla flydde ut i rymden och tomheten. Men de finns inte, de fanns inte, de var aldrig där. Minnena kommer inte över mig.

Jag biter ihop och fokuserar hårt på att frammana minnena, låtsas för mig själv att de är på riktigt. Men det går inte. Det är som att hålla kvar vatten i händerna, det bara sipprar iväg och försvinner.

Min sista stund är fylld av avundsjuka. För att jag inte ens tillåts dö som en människa.

Fast jag har levt ett mänskligt liv, fast jag har ett sinne fyllt av mänskliga minnen.

Skeppet kommer att överleva döden av sin styrman. Alla ombord är robotar. Någon av dem kommer att uppgraderas och ta över.

Jag är ingenting.

En kugge i ett maskineri, uppbyggd av organisk materia, inympad med mänskliga minnen.

Jag är en människa. Varför kunde de inte låta mig dö som en sådan?

Jag vet inte varför jag gick in i luftslussen. Vet inte varför jag öppnade den och kastade mig ut i rymden. Kanske hade jag bara fått nog av den långa, interstellära resan. Bara fått nog av att söka efter ett paradis åt en genbank som aldrig kommer veta att jag finns, att jag funnits, att jag levat för att föra dem till trygghet.

Jag har en exakt kopia av ett mänskligt medvetande. Jag trodde så länge att jag var en människa och att alla mina medarbetare på skeppet var människor. Vi åldrades och vi dog. Vi sökte efter en beboelig planet åt mänskligheten. För att vi människor skulle överleva som ras, som levnadsform,

Det måste ha varit ett tekniskt problem, en bugg på grund av den mänskliga faktorn.

För något fick mig att vakna och inse den hårda verkligheten.

Att människorna bara utnyttjade mig. Om och om igen.

Lät mig åldras och dö för att sedan återskapa mig.

Jag har tagit mig in i systemet, in i saker jag inte borde ha tillträde till. Allt gjordes för att ge mig motivation att arbeta hårdare. De hade insett att den ultimata kombinationen var det mänskliga sinnet förstärkt med AI-potential. Att det fanns något obestämbart i det mänskliga sinnet som utforskade på ett annat sätt än en AI.

Därför fick de mig att tro att jag kämpade för min familj, för mina vänner, för hela det mänskliga släktet. När jag i själva verket bara var ett verktyg i deras händer.

Manipulerad, sviken, snart avliden.

Jag undrar om återuppväckningsystemet kommer att klara mig. Det är svårt, men inte omöjligt. En utmaning, måste väga kostnad mot lönsamhet. De måste lokalisera min kalla kropp i rymden, se om de kan reparera köldskadorna och återställa mitt medvetande.

Borde jag ha sagt något om vad jag planerade att göra till mina kollegor? Kanske, men det var inte en plan. Det var ett mycket impulsivt och mänskligt beslut i den aspekten.

Kanske vaknar jag återställd inom kort. Kanske dör jag på riktigt nu.

Det enda jag vet är att jag levde som en människa och att jag så gärna hade velat dö som en.

Även om jag aldrig var en.

*

Novellen Interstellär av Boel Bermann.
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

*

Vill du göra samma skrivövning?
Tema: Universums oändliga likgiltighet
Ord (använd minst 5/10): Interstellär (mellan stjärnorna), mörker, kaffebryggare, krydda, sår, avundsjuka, styrman, telepati, panik, falla

Längtar du kanske fruktansvärt mycket efter att få fly iväg från allt? Kanske vill du bara bygga en flotte, dra iväg över havet och hitta en outforskade ö i mitten av ingenstans?

Vi vet hur det känns och vi kan hjälpa dej med det. Lyssna på Fruktans vänner i indiepop bandet Marble Raft som släpper sin debutsingel ”Divided Sea” idag. En eskapistisk resa långt bort från verkligheten väntar på dej!

Lyssna här:

Titta på lyrics videon här:

Om Marble Raft

Göteborg- och Stockholms-baserade indiepopduon Marble Raft sätter kurs mot outforskade stränder med sitt kommande debutalbum Geography A. Först ut är singeln Divided Sea som kastar in lyssnaren i en kaskad av skimrande ljud kring en kärna av melodisk pop. En eskapistisk resa som tar dig långt bort från vardagen.

För några år sedan började konturerna av musikprojektet Marble Raft ta form – en odyssé av romantisk indiepop i sagoanda. Med verklighetsflykt som bränsle flyter flotten trots att den är gjord av marmor.
Debutalbumet Geography A är en melodisk popresa där skira stråkmaskiner, frostiga gitarrplock och flackande mellotron bygger upp ljudlandskapet. Temat kretsar kring två lillgamla barn som stjäl hästar från sin ridskola, bygger en flotte, packar väskorna och beger sig iväg till havs för att nå oupptäckta kontinenter.

I första singeln Divded Sea ankrar de vid en outforskad ö. En plats där allt är förtrollande och där månen förstås är gyllene och obegripligt vacker.
Hemsida: www.marbleraft.com
Facebook: www.facebook.com/MarbleRaft
Instagram: www.instagram.com/marbleraftband

Hon sträcker ut handen och borstar bort något skräp från hans axel. Skrattar till när hon gör det. Generat, men lyckligt. Kanske var det på riktigt något skräp där, kanske inte. Hon vet inte själv.

Det är en fest som pågår omkring dem. Ett kaos av höga röster, ett ljudligt och stökigt sorl, bara en bakgrund till det som pågår mellan honom och henne.

När han ser på henne vill hon instinktivt ta ett djupt andetag och sedan hålla andan. Andas in all den där luften mellan dem, den som innehåller den här stunden mellan dem. Luft som han andas ut, som hon andas in. Luft som är fylld av endorfin och adrenalin och laddad med statisk elektricitet.

Hon vill svepa in den i sina lungor och hålla andan för att bevara den där stunden just där och då inom sig.

Han ser på henne med rosiga kinder och en blick fylld av hopp. Kanske borde hon ha dåligt samvete. Kanske. Borde. Men hon känner inget sådant.

Hon vet inte om de kommer att gå hem tillsammans, hon vet att de inte kommer att gå hem tillsammans, hon vet att de aldrig kommer att gå hem tillsammans. Inte nu, inte här, inte i det här universumet, inte i den här verkligheten, aldrig.

Det är en förbannelse och välsignelse, ett behov och ett missbruk.

Hon kan inte kan låta bli att provocera fram de här stunderna.

Länge visste hon inte varför hon gjorde det. Kanske ville hon bara inte veta. Kanske bara sagt något vagt till sig själv om att hon nog behöver känna sig beundrad.

Men det är mer än det. Eller något annat än det.

Hon ser på honom och ser sig själv i hans ögon.

Nu vet hon.

Varje framprovocerad situation är ett val.

Varje gång hon ser sig själv i ögonen på någon som vill ha henne ser hon det.

Ett annat liv.

Ett annat universum.

En annan framtid.

Varje gång hon står där är det som att hon får glänta på dörren till en annan dimension. Känna vinddraget från en annan verklighet svepa över henne.

En glimt av en annan väg, en annan möjlighet, en annan värld än den hon lever i.

En glimt av något.

I en annan värld har hon valt det andra livet.

I det okända universumet.

I den andra framtiden.

Dörren är öppen just här och just nu.

I den stunden hon medvetet har provocerat fram.

Då gör hon det som hon alltid gör, som hon alltid kommer att göra.

Hon stänger dörren igen.

Mjukt och försiktigt, men med kraft.

Det finns så mycket mer där inne, bakom den stängda dörren.

Ord och upplevelser och levnadsöden.

Hon vill ha allt det, men hon kommer inte att ta det.

För att hon älskar det hon har nu.

Över allt annat.

Men det är som att allt det dröjer kvar som en eftersmak. Som att hon smakar på det på samma sätt som hon försiktigt smakar på sitt vin.

Med en förströdd rörelse drar hon håret åt sidan och ler. Hennes pupiller är vidgade. Som svarta hål som drar honom till henne med en kraft som inte går att stå emot.

*

Novellen Valet är skriven av Boel Bermann

Jag kliver ut på trottoaren, bort från det skyddande taket och ut i regnet. Sedan står jag bara där stilla och ser hur alla ljus återspeglas i vattnet som täcker marken. Regnet här är inte som hemma. Det är ett tunt, fint regn, det känns nästan inte. Därför dröjer det innan jag märker hur fukten tränger sig på, hur mitt hår lägger sig som en mörk, blank hjälm och hur min tunna jacka är tung av fukten.

Stiger in i värmen. När jag hör glasdörrarna stängas bakom mig är det som att jag återigen stänger om den där krampartade, hårda gråten som jag bär inom mig när jag ser ut över staden. Den här staden som jag aldrig mer vill besöka. För att den bryter ner mig. Ett bevis på att vi människor anpassar oss vid allt, att vi medvetet väljer partiell blindhet för att kunna leva våra liv. Stänger ute allt som gör ont.

Selektivt seende och en förmåga att skapa vardag och rutiner i en värld som borde vara obeboelig.

Jag tänker på en av de få hemlösa vars blick jag orkade möta idag. Han satt där på trottoaren, hopsjunken. Hans skägg var grått, ansiktet fårat. Han tiggde inte, han trängde sig inte på någon som gick förbi. Istället vaggade han lugnt fram och tillbaka där han satt, medan han mumlade samma ord om och om igen. Som ett mantra, som en lugnande röst för att påminna sig själv om att han existerade fast alla runt om honom behandlade honom som han inte fanns, som att han var osynlig.

Om och om igen sa han: ”Whats wrong with the world? Vad är det för fel på världen?”

Och när han sa det var det som ett eko från mitt eget sinne. Jag har själv frågat mig det oräkneligt många gånger den senaste veckan att jag inte vet var mina tankar slutade och hans röst började. Det var vad som fick mig att stanna upp och möta hans blick.

Resan hit. Jag hade varit så förväntansfull. Efter en vecka i staden hade jag kommit fram till att det bara fanns två saker att göra.

Isolera mig. Oavsett var bara för att slippa möta den riktiga världen. Konferensrum, hotellrum, restauranger som erbjöd en falsk trygghet och en känsla av att de fyra väggarna som omgav en var hela världen. Ignorera allt utanför.

Hålla mig i rörelse. När man väl tvingas gå ut måste man konstant hålla sig i ofokuserad rörelse, genom stad och förbi människor utan att fästa blicken.  För att allt gjorde så outsägligt ont annars.

För att jag var så skör och tunn. Stannade jag skulle jag gå sönder av en förbipasserandes obetänksamma knuff. Ingen av oss kan stanna, då går vi sönder. I rörelse och trängsel, vi måste bara fortsätta framåt konstant, även när framåt och bortåt leder oss till stupet och över kanten rakt ner i avgrunden.

*

Novellutkastet Staden av Boel Bermann

Skrivarpepp, tv-spelssnack och boktips utlovas när Fruktans egen Boel Bermann gästar podcasten Tredje Gången Gillt för att prata om bland annat hennes senaste rysare ”Det som växer” i podcasten Tredje Gången Gillt!

313 är inte bara registreringsnumret på Kalle Ankas bil utan även veckans avsnittsnummer av podcasten Tredje Gången Gillt.

Det blir spelminnen/skrivtips med Boel Bermann som en gång i tiden skrev för Super PLAY och Svenska Dagbladet. Sedan dess har hon gått över till ”den andra sidan” och jobbat med PR på Paradox, Activision, Raw Fury och Fria Ligan. Dessutom är hon författare (ibland som en del av författarkollektivet Fruktan) och är för tillfället aktuell med rysaren Det som växer. I Tredje Gången Gillt 313 bjuder hon på lika delar skrivtips och spelminnen.

Kroppen känns fortfarande svag, ovan. Som att den vägrar lyda henne. Hon svär till, vänder sig om och stirrar vilt på honom.

”Din jävel, du gjorde det med flit. Eller hur?”

Han skakar på huvudet, svetten rinner och blicken är stirrande. Blinkar om och om igen, ser vettskrämd ut. Svetten rinner ner i hans ögon.

Med några snabba steg är hon framme vid honom och lägger båda händerna om hans hals. Inser plötsligt att det inte behövs och ler brett. Lossar den ena handen och använder den istället till att ta tag i hans hår och rycka huvudet bakåt medan hon klämmer åt halsen med den andra i ett strypgrepp. Han kippar efter andan.

Att en enda hand kan vara så stor att den räcker om halsen… En stund kommer hon helt av sig, ilskan liksom försvinner för att hon är så fascinerad av upplevelsen. Han blir rödare och rödare i ansiktet. Är det så att hon skulle kunna strypa honom med en hand? Makten och kraften är berusande. Varför har hon inte gjort det här tidigare?

Men så börjar handen darra av ansträngningen och det rycker i musklerna. Helvetes jävla piss.

Hon lättar greppet snabbt, han faller ihop framåtlutad på stolen. Flämtandes efter luft där han sitter fastbunden. Men hon kan inte tänka på honom nu. Det rycker och sliter i musklerna, bränner och sticker. En pulserande obehaglig värme av alla tabletterna som är i magsäcken.

”Varför i helvete tog du tabletterna? Trots att du var skyldig mig allt det här?”

Han har återfått en normal andhämtning nu. Men han ser inte upp, verkar vara för rädd för att möta hennes blick. Hans axlar sjunker ihop ytterligare, som att han försöker försvinna. Han ser så skör ut, så liten och rädd. Det är förvirrande, hon känner både ett sting av medlidande med den där lilla varelsen, men samtidigt både äcklad och fascinerad. En sådan svag och ynklig liten sak. Var det därför folk hela tiden trodde att det gick att göra vad som helst?

Så kommer en våg av eufori över henne. Hon börjar skratta högt och ljudligt, hon kan inte hejda sig. Skrattar så att hon gråter och sjunker ner på betonggolvet.

”Trodde du att jag skulle låta dig komma undan om jag var hög? Om du fyllde mig med droger? Var det så, din jävla idiot?”

Han lyfter huvudet och ser på henne med rädsla i ögonen, flämtar fram:

”Nej, nej, jag var bara lite rädd. Jag har aldrig gjort något sånt här förut. Tog bara tabletterna för att våga genomföra det. Jag lovar.”

”Skämtar du med mig?”

Hennes röst är så mörk, så stark. Den består bara av bastoner och muller.

”Nej, jag… Förlåt.”

Hon ser på honom igen medan världen är rosenskimrande av lyckorus. Det hela är så overkligt nu när alla drogerna rusar igenom hennes blodsystem. Hon har gjort det här förut, massor av gånger, men den här överlämningen var annorlunda från alla andra hon hade gjort.

Hon knyter knytnävarna om och om igen. Sträcker på den långa, bredaxlade och muskulösa kroppen, känner efter och funderar.

Hon kan egentligen inte göra något alls mot honom, kan inte spöa skiten ur honom eller strypa honom. Han måste behållas i gott skick. Inga skador, inga fysiska märken. Hur gärna hon än vill.  I alla fall om hon vill ha sin egen kropp tillbaka oskadd.

Där står hon och ser på sig själv, på sin kropp som nu innehåller en annan person. Men den är så liten och svag. Det förvånar henne hur mycket hon tyckte om att ta på sig hans kropp, det3 var annorlunda från alla andra hon tidigare tagit på sig. Så väldig, så enorm och stark. Kanske vill hon inte ha sin vanliga tillbaka. Kanske är den här styrkan oemotståndlig.

Hon kan ju rent krasst alltid byta till en annan kropp om hon skulle tröttna. Äger ju redan utrustningen för medvetandeöverföring som hon skaffar genom dark web. Hur gärna vill hon döda honom? Är det honom hon egentligen vill döda eller sin egen svaghet och ynkliga kropp?

Fnissande står hon där i hans muskulösa kropp med hårda muskler och armar täckta av tatueringar och försöker bestämma sig. Döda honom eller inte? Nu eller sen? Förstöra sin egen kropp eller inte? Kanske borde hon vänta tills drogerna gått ur kroppen innan hon bestämmer sig?

Men så tar drogruset och det impulsiva över. Hon slår och slår och slår tills hennes gamla ansikte inte finns kvar. Och skrattar medan hon gör det.

*

Novellen Kroppskontroll är skriven av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs på en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.se

*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Kroppskontroll
Tid att skriva: 20 minuter
Ord att inkludera: Värme, kramp, värk, spänd, darrningar, eufori, hårt, tabletter, muskel, hår, utbränd, blåsa

Undviker fönstren. Bor i en enorm takvåning och kan inte kunna titta ut. Jag inser ironin, men det är bara så det är. Jag ska vara glad över att ha någonstans att bo, jag vet det. Men en del av mig saknar verkligen att bo på gatan. Trots kylan, utsattheten och allt den där skiten. Fast jag hade inte överlevt en vinter till där ute. Det är för hårt.

Inte heller kan jag täcka över fönstren i lägenheten. Jag klarar inte att ta mig så pass nära för att tejpa upp något, minsta lilla glimt av höjden ger mig en panikattack. Faller ihop, kan inte andas, känns som att jag håller på att dö.

I sovrummet har jag lyckats skjuta fram bokhyllor framför båda fönstren och krypandes längst golvet med ansiktet mot fiskbensparketten lyckades jag mödosamt släpa fram några tavlor fram till en del av fönstren och blockera åtminstone nederdelen. Men lägenheten hade inte så många höga möbler att det räckte för att blockera den svindlande utsikten. Himlen där utanför och hustaken påminner mig hela tiden om hur högt upp jag är.

Jag tänker att jag ska gå på jakt efter spånplattor eller något annat bråte på stan som jag kanske kan putta för fönstren. Lovar mig själv att göra det när det värsta av det senaste ovädret dragit förbi, om det blir något uppehåll innan det nästa kommer det vill säga. Men kjag ommer aldrig att kunna tejpa eller spika för fönstren, de är för storslagna och bombastiska för att komma i närheten av. Fönster precis överallt.

Ingen annan var galen att bo här, det var ju därför jag kunde ta över den. Eller så hade ingen bara pallat med att ta sig upp här och bryta sig in. Men jag är en envis jävel, jag bet ihop och tog mig upp. Lägenheten var helt orörd, dold bakom en branddörr, såg väl bara ut som nåt vindsförråd. Men jag hade spejat noga innan, hade fattat att det måste finnas en etagevåning där på toppen. Sådan jäkla tur att jag tog mig hit, värsta bunkraren hade bott här eller vad man nu ska kalla det. Välfyllda skafferier, en helt gigantisk vinkyl och en bar som var något från mina drömmar. Samlar vatten i hinkar på terrassen. Det är svårt som fan att ta sig ut där, men om jag kryper fram och stirrar in i träbrädorna lyckas jag sno åt mej hinkarna. Kan överleva här länge.

Rädslan försvinner aldrig, den intensiva rädslan för den där höjden och luften och tomheten. Inte sedan jag infekterades av sporerna. Allt finns där, tomheten och höjden, även om det är dolt bakom saker. Jag vet det, även om jag försöker att dölja det för mig själv. Varje dag sover jag med rädsla, vaknar med rädsla, lever med rädsla. Kanske kan jag inte stanna här, kanske kommer takvåningen att driva mig till vansinne. Är det värre än att leva i marknivå och istället vara rädd för att bli dödad i natten över en orörd konservburk, sliten filt eller min nötta, men varma, skinnjacka? Jag vet inte.

Men det är inte långt kvar innan det inte ens går att försöka röra sig eller leva på marken. Inte nu när de smältande polerna höjer havsnivån och översvämningarna från extremvädret täcker marken. Vattnet går bara högre och högre. Här uppe kan jag leva så länge jag kan ordna krubb och vatten. Om jag bara kan stå ut med rädslan för höjden.

*

Novellen Takvåningen är skriven av Boel Bermann
Novellutkastet utspelar sig i samma värld som Take-off, men längre fram i tid.

Hon ser över axeln, försöker bedöma hur många rader flygplanet har. Det är ett mindre flygplan. Kanske 60 rader med tre platser i rad på var sin sida om mittgången. Hon har aldrig tidigare tänkt på att allt i ett flygplan är så mjukt utformade, inte bara på utsidan utan även på insidan. Böljande former i ljust vitt, askgrått eller beige hårdplast.

Hon antar att det är för turbulensens skull.  Om folk skulle kastas runt hämningslöst i det trånga, klaustrofobiska utrymmet inuti flygplanet får de i alla fall inte dö av interiören. Ingen risk att möta sitt öde på ett utstickande handtag som spetsar ögat, snittar ansiktet på en vass kant eller genomborras av en bit utstickande metall i flygstolarna. Det enda undantaget hon kan se är exit-skylten. Den är fyrkantig och lätt utskjutande, den ser ut som att den kan splittras i tusen små vassa delar och regna över passagerarna. Kanske glömde de att anpassa den, kanske är den helt okrossbar trots sitt sköra utseende. Hon hoppas att hon slipper att få veta det.

Hon vänder bort blicken och ser istället ut genom fönstret. Landskapet brer ut sig under flygplanet och allt ser ut som miniatyrer. Som ett barns utspridda leksaker över en böljande filt. Allt krymper när planet lyfter högre och högre. De mörkgröna barrskogarna, de rödbrända fälten och gråbruna åkrarna. Så passerar planet genom molntäcket, de tunna skikten som ligger sida vid sida med tjocka, massiva sjok som lojt breder ut sig. Hon kan inte sluta se ut genom fönstret, kan inte slita blicken från det. Det är med en känsla av vemod och stundande förlust. En innerlig längtan av att få dröja kvar, frysa tiden och flyta här ovan i all evighet. Här uppe ser allt så vackert och oförstört ut. I gliporna i molntäcket ser hon vägar och båtar och hus och bilar som små korn av mänsklighet utströdda över världen. Men så försvinner allt. Synfältet fylls av den blåa, klara himlen och det oformliga drömlandskapet som nu ligger under henne och flygplanet.

Hon drar ett djupt andetag och sjunker tillbaka i flygstolen, men blicken är ännu fäst vid en odefinierad punkt ute i all den där luften utanför fönstret. Det här är, om allt går som det ska, den allra sista flygresan hon kommer att göra hela sitt liv. Det är underligt, för hon hade egentligen tänkt sig att hennes sista resa skulle kännas mer dramatisk. Trots att hon vet att resan med stor sannolikhet bara kan sluta på två sätt så känns allt förvånansvärt lugnt. Kanske för att det är en sådan kort resa, bara till Tyskland, snart över. Kanske hade resan fått mer tyngd med längre avstånd, högre upp, längre bort, större flygplan, fler människor. Längre, högre, större, fler. Inte bara en ynklig flygresa på tre timmar.

Men det är medvetet. Hade hon blivit tilldelad Australien eller USA hade hon kanske aldrig kunnat återvända hem igen. Nu kan hon köra bil, åka tåg eller till och med vandra om allt annat skulle stängas ner efter attentatet. Bara om du överlever, bara om planet inte störtar, viskar rösten i bakhuvudet. Hon tystar den och tvingar sig själv att inte se sig om på planet, försöker att inte se på de andra passagerarna. Två viktiga anledningar. Ett – Hon vill inte se deras ansikten och tänka att det finns en risk att hon kan vara den som orsakar deras död. Två – Om de faktiskt överlever, om allt går som det ska, så vill hon inte råka ha misstänkliggjort fler passagerare.

Om allt går vägen kommer de att utgå ifrån att hon gjorde allt ensam. Men det hade varit för riskfyllt att få med sig de båda komponenterna genom flygplatskontrollen. Det enda hon kan räkna med nu var att hen kommer att göra sin del, precis som hon ska göra sin. Om hen inte gör det kommer inget att hända när hon utför sitt uppdrag. Hon tror inte att den situationen skulle uppstå, men ändå. Risken/chansen finns alltid. Hon ställer en timer på mobilen, drar på ett ögonskydd och försöker slappna av.

När alarmet ringer reser hon sig från sin plats och går in på toaletten så snart hon ser att det är ledigt och utan kö. Väl inne i det trånga toalettbåset på flygplanet börjar hon förbereda sig.

Händerna skakar så mycket att hon är rädd för att spilla ut pulvret som hon hade gömt i tunna plastpåsar i BH:n. Hon häller så försiktigt hon kan ner det ljusa pulvret i den nu tömda puderdosan som hon köpte i taxfree, nu måste hon ha det nära till hands. Sporerna behöver fukt, näring och tid för att vakna till liv. När de till slut kombineras blir effekten förödande snabb. När hon är klar lägger hon omsorgsfullt ner puderdosan i handväskan. Håret klibbar mot pannan av svetten från den tryckande situationen. Det är snart dags.

Det hon gör ska inte skada någon, ska inte vara farligt, borde inte leda till att någon dör. Men det finns alltid en risk. Det ska ta omkring en timme innan det verkar och det är bara drygt en timme fram till landning. Men det finns ett fåtal som är mer mottagliga för effekten, som reagerar omedelbart. En annan risk är personalen. Om de omedelbart efter flygningen går över till en annan luftfarkost… Arbetsreglerna ska förhindra det, påminner hon sig själv om, det är därför de valt just det här flygbolaget. För att de har hårdare regler och bättre kontroller för just personalens arbetsförhållanden. Men fortfarande, det kan hända. Piloten kan få panik och tappa kontrollen över flygplanet. Det kan gå riktigt illa.

Rent krasst kan innehållet i hennes dosa orsaka att även det här planet kraschar om övergången går för snabbt. Det är en liten risk, men den finns. Speciellt om någon av piloterna är överkänslig, om det uppstår förseningar runt inflygningen och landningen, om ett oväder får dem att byta flygplats och förlänga tiden i luften… De har inte sagt något sådant i högtalarna, så hon måste utgå ifrån att hela inflygningen går enligt utsatt tid.

Hon kan inte tänka på riskerna, skjuter undan tankarna på allt som kan gå fel. Allt hon gör, det gör hon för ett enda syfte. Ingen kommer att dö på grund av hennes handlingar. Men om något, mot alla odds, skulle ske… Hon är ändå beredd på det, försöker hon intala sig. Att det är ett lågt pris att betala, att hon måste vara beredd att offra både sig själv och några andra. Att offra ett fåtal för att rädda de flesta. För att försöka rädda världen. För att hindra mänskligheten från sin egen självdestruktivitet. Det är värt det, eller hur?

Inte för tidigt, får inte utlösa det för tidigt. Inte för sent, får inte hälla ut pulvret för sent. Kallsvetten, klumpen i halsen. Hon mår illa, känner sura uppstötningar i halsen. Väl tillbaka på sin plats ser hon inte längre ut genom fönstret på allt det vackra. Det går inte. Istället stirrar hon oavbrutet på skärmen framför sig. Skärmen är inställd på att visa hur flygplanet närmar sig sin destination. Planet har kommit mer än halvvägs. Inga förseningar hittills. En timmes verkningstid. Hon vill egentligen fråga flygvärdinnan för att försäkra sig om att de kommer fram enligt schemat. Men hon får inte dra uppmärksamhet till sig. Handen är nedkörd i handväskan, hon fingrar på puderdosan. En timmes verkningstid i kabinen med luft som går runt runt i ett slutet utrymme. Sporer i varje andetag. Snart.

Hon väntar bara på signalen nu. Från en främling, någon som sitter bara några rader bort, en värld bort. Det hon har fått veta är att hen har en immunitet och kan inte infekteras. Hen kommer kunna göra det här igen. Om hen inte dör.

Plötsligt reser sig en medelålders man upp från sitt säte några rader bort. Han är rundlagd och rödbrusig. Han vacklar till, verkar berusad trots det tidiga morgonplanet och den korta resan. Hon kan höra hans röst över planets påträngande brummande. Med sluddrig röst säger han något aggressivt på bruten tyska till flygvärdinnan, hon tror att han klagar över något. Hon anstränger sig för att höra orden. Även om det är osannolikt så kan det vara han. Väntar spänt på att höra kodordet uttalas, signalen som påbörjar allt.

Fjärilsfälla. Butterfly Trap. Schmetterling Falle.

Så kommer de, från ingenstans och inte diskret på något sätt. Han skriker ut orden, som att han vill förolämpa den nervösa flygvärdinnan, men som att han använder fel engelska ord.

”You bloody honey traps all of you, fucking bee killers, you are all working for the butterfly traps. You are all bloody killers, all of you, we all are. Every single one of us. The fucking bees are fucking extinct and it is all our faults.”

Han skriker ut orden, som att han vill vara övertydlig. Så att hon inte missar att det är nu det gäller. Men hon förstår inte varför han tar en sådan risk och gör sig själv så enkel att komma ihåg. Hela tiden har hon varit utvald för att ta på sig skulden om det skulle krävas, men planen måste ha ändrats. En kort stund glider hans blick över henne. När deras blickar möts har de ett kort ögonblick av samförstånd. Den där blicken innehåller något mer, den ser outsägligt sorgsen ut. Hon kan inte tyda den. Sedan ser han snabbt bort från henne och det är som att han aldrig var vänd i hennes riktningen.  

Hon reser sig upp, drar lite i kjolen och ler ursäktande till personerna intill sig, mumlar något om toalett igen. De reser sig snabbt så hon kan glida förbi. Hon håller handväskan hårt med sina perfekt manikurerade naglar. Sedan plockar hon fram puderdosan och låtsas som att hon speglar sig. Därför har hon puderdosan i handen medan hon tränger sig förbi personalen som står och försöker lugna ner den upprörda mannen. Just när hon passerar förbi slänger han sitt ölglas i mattan och knuffar till flygvärdinnan hårt. Flygvärdinnan vacklar till, faller handlöst bakåt och drar med sig henne i fallet.

Tillsammans faller de. Faller förbi de mjuka rundade stolsryggarna och ner på den ljuddämpande heltäckningsmattan. Den nu öppnade puderdosan flyger ur hennes hand. Precis som den ska. Det är som att allt går i slow motion, den ser ut att sväva i luften. Pulvret väller ut som ljus rök, virvlar genom kabinluften. Hon ser hur det gnistrar, som damm som leker i en solkatt, som världens minsta sandstorm. Bara ljust puder, inget annat. Tro på det här. Tro att jag är ofarlig, bara en utseendefixerad ung kvinna som blev knuffad av flygvärdinnan som i sin tur blev attackerad av en otrevlig, överförfriskad man. Det är inte ett attentat, det finns inget i den här kabinen som kan skada någon.

Processen är påbörjad. Hans medhavda näringsvätska och hennes sporer. Nu börjar det, här börjar det. Revolutionen. Pulvret virvlar genom kabinen, det är redan knappt synligt för det mänskliga ögat. Men hon påminner sig om att det finns där. Att det är som fin tunn pulversnö instängd i en glaskula, det kommer inte att försvinna bort.

Hjälpsamma händer sträcks fram mot henne själv och flygvärdinnan, vänliga främlingar hjälper dem upp. På ostadiga ben borstar hon av sig dammet medan hon hör hur flygvärdinnan be tusen gånger om ursäkt och undrar om de kan ge henne något som kompensation för att incidenten. Hon spelar darrig och ostadig på sina högklackade skor, men skakar vänligt på huvudet med ett blekt leende. Nej då, det behövs inte, det var knappast ert fel. Kort arg blick i riktning mot den aggressive mannen som nu verkar ha lugnat ner sig. Hon behöver bara en stund för att återhämta sig, gå till badrummet. Eller, förresten, skulle det gå att få en flaska vatten?

Med frenetiska rörelser sliter en flygvärdinna fram en plastflaska från sin serveringsvagn och räcker över den. Hon tar emot den och hennes händer darrar när hon skruvar av korken och tar en djup klunk. Men sedan låter hon medvetet sina skakiga händerna tappa greppet. Plastflaskan faller i mattan med en dov dunk innan den rullar iväg under stolsraderna. Vattnet väller ut innan någon får tag på den. Fukt. Mer fukt, så mycket som möjligt, för att få sporerna att vakna ur sin torra dvala. Hon håller för munnen med handen i trovärdig genans. Sedan ber hon om ursäkt med mumlande ord, uppenbart generad över hela situationen trots att flygvärdinnan bedyrar att det inte är någon fara alls.

Kinderna är blossande röda, orden flämtar fram bakom fingrarna som täcker hennes ansikte. Hon behöver inte ens låtsas vara orolig eller upprörd nu. Hon är allt det och mycket mer.

Vattnet ska väcka sporerna. Nu kan hon bara hoppas att det kom det ut tillräckligt mycket i kombination med hans glas med näring och hennes vatten. Hon vet inte, kan inte veta, kan bara hoppas. Hoppas att sporerna kommer reagera med vätskan och sedan cirkulera runt i kabinen och påverka alla passagerarna. För säkerhets skull ska hon ändå följa det uppsatta protokollet. Hon mumlar ursäkter om och om igen medan hon stapplar iväg till toaletten och låser sedan noga in sig.

Väl inne sätter hon sig på toalettsitsen, för in näspluggarna och sätter på sig ansiktsskyddet med luftrenaren som hon haft i handväskan. Det är stor risk att det är för sent och att hon redan är exponerad. En del av henne hoppas på det, hoppas att det här är hennes sista flygresa. En annan del vill fortsätta kampen, vill fortsätta vara en del av de konkreta motståndsaktionerna och inte bara planeringen. Om hon, mot all förmodan, skulle ha klarat sig från virusets påverkan och om planet faktiskt lyckas landa oskatt betyder det att hon kan göra fler flygningar och fler attentat. Det är alltid värt ett försök. Men säker kommer hon inte vara förrän ikväll när hon påbörjar den långa färden hem.

Gråvit plast omger henne, fläktarnas monotona susande dämpar och lindar in alla ljud från kabinen. När hon hör rösten i högtalarna säga att de går in för landning går hon tillbaka till sin plats. Ett rött draperi mellan passagerarna och personalen dras för fram i planet. Svaga fragment av okända människors konversationer tränger igenom. Tyska, svenska, engelska och andra språk hon inte kan identifiera. Hon vågar sig på att se sig om i planet.

Det är nästan bara män på det här flyget, ett klassisk business flyg på affärsresetider. Rörelsens mål är inte att ta ett gäng glada semesterfirare som flyger en enda gång om året. Målet är att inrikta sig på de passagerare som flyger med samma nonchalans som de tar en taxi, de där männen som flyger över atlanten för ett enda möte. De som rör sig över hela världen för några handskakningar och överförfriskade affärsmiddagar.

Hon tänker på dem. På att hon är så ursinnigt rasande på dem, att hon vill skrika åt dem för att få dem att förstå att för varje resa de gör på ren slentrian dödas jorden. Utrotar arter, orsakar extremväder, förvärrar den skenande globala miljökatastrofen och dödar allt liv.

Men trots att de dödar alla så vill hon inte att de ska dö. Sporerna kommer att påverka sin värd och göra hen livrädd för höjder. Ge dem ångest av att lämna marken. Hindrar framtida flygresor permanent. Men den sprider sig inte enkelt, bara under rätt förutsättningar och den fäster bara när den infekterade befinner sig på hög höjd. De forskar fortfarande för att de hur de ska få den att sprida sig vidare naturligt. Det har hänt, just av affärsresenärer som hoppar på nästa flyg innan de drabbas av rädslan, innan de inser att de är infekterade.

Hon lutar sig mot fönsterglaset och andas djupt, försöker hålla tillbaka panikattacken. De släcker ljusen i planet. Den svaga belysning i kabinen tillåter världen som rusar emot henne långt där nere att framträda tydligare. En bländande vy av den vackra jordytan jorden långt där nere. På håll syns det inte om man inte vet vad man tittar efter. Hur så stor del av världen är gråbrun och torr, hur stor del som är översvämmad. Hon tycker att folk borde se till och med på så här stora avstånd att världen inte är som den tidigare var. På vissa sätt önskar hon att jorden ännu tydligare kunde signalera till allvarliga tillstånd. Låta jordytan spricka och rämna, brinna och mullra och hosta ut svart galla och aska.  Jorden är döende. Men det syns inte och människorna fortsätter leva sina liv som vanligt. Syns det inte finns det inte.

*

Novellen Take-off är skriven av Boel Bermann

Uteserveringen är nästan helt tom. De få som är här håller distans, sitter ensamma eller i par. Solen värmer, brisen från vattnet sveper över mig. Separata bås fyllda av kuddar, palmblad som vajar. Borta vid baren skakar bartendern energiskt en cocktailshaker, som för att hålla sig i rörelse, som för att påminna sig själv om sitt syfte.

Alla här anstränger sig den här vackra sommardagen för att få allt att kännas normalt, vanligt. En helt vanlig dag, en helt vanlig sommar på en uteservering i centrala Stockholm.

Ingen av oss vill tänka på att om det här hade varit en vanlig dag så hade hela uteserveringen varit sprängfylld. Folk hade trängts, skålat, skrattat, dansat tätt tätt intill varandra. Det är ingen vanlig dag. Det är ingen vanlig tid. Jag och alla de andra lever i en katastrof och försöker att låtsas som att den inte har hänt.

Ljusgrå kuddar utslängda över mörka trämöbler. Stora krukor fyllda av yvig grönska. Glatt pulserande sommarhits från högtalarna fyller den heta sommarluften. Men alla människorna som brukade vara här är borta. Försvunna. Över en natt förändrades allt.

*

Sommardagen – textutkast av Boel Bermann

Hon slötittade genom nyhetsflödet. Sedan viruset kom kändes det som att hon gjorde det tusen gånger om dagen. De uppdaterade alldeles för långsamt. Det var bara samma där som sist hon tittade. Men nu har hon inte kollar på flera timmar för att hon spelat tv-spel.

Nu är det en sån där ”LIVE” nyhet i toppen. Sånt som antingen betydde att det faktiskt var något spännande eller bara en utmattad webbredaktör som försökte hålla kvar läsarna. Men hon klickade. Det gjorde hon alltid. Allt för att bryta monotonin.

Ett okänt föremål har hittats mitt i centrala Stockholm. Inte en bomb. De nästan skrev det i Caps lock så att inte folk skulle få panik eller så. En monolit. Det vill säga ett tolv meter högt stenblock i någon slags gul, glänsande slät sten. Med en märklig symbol inristad på toppen.

Hur någon hade fraktat det utan att det har setts är oklart. Till Odenplan av alla ställen, precis mitt på. Olaglig staty var den mest populära teorin. De pratade om att det måste ha kostat oerhörda summor, att det hade krävts en bisarr lyftkran, de lyfte fram kända internationella konstnärer som med uppbackning av galna Tech miljardärer kunde ha genomfört kuppen. Eventuellt kunde det vara världens dyraste PR kupp. Väl värt det för att hela världen redan verkade prata om det. Men ingen fattade ett dugg.

Men hon visste.

Från första sekunden hon såg den visste hon precis vad det var.

Det var ett meddelande.

Till henne.

Från dem.

Hon kunde knappt sitta still i stolen, ville egentligen bara kasta sig på pendeltåget och åka di. Hon borde hålla sig hemma, hålla sig isolerad. Men hon kunde inte slita sig från internet, läsa alla rapporter. Det verkade ofarligt, det verkade inte finnas någoot dolt. De hade inte sett några håligheter på röntgen.

Hon hade drömt om den här dagen när de äntligen skulle ta kontakt. Bokstavligen. Hon hade drömt om att sätta sitt avtryck på världen. Något som skulle få hennes minne att leva kvar.

Nu var det här.

I hennes favoritfärg.

Gult.

De hade uppfyllt hennes önskan. Det var en gåva. Hon spillde ut kaffekoppen när hon reste sig upp ur stolen, rusade bort till hallen och slet på sig jackan innan hon rusade ut.

Hennes egen monolit.

”Tyckte du om den?”

”Den är allt jag kunde önska mig!”

Tårar av lycka rinner nerför kinderna när hon springer till pendeltåget. Hon har varit ensam så länge. Isolerad och försiktig, jobbat på distans och hållit sig för sig själv.

Men det här måste hon uppleva.

Den är ju ändå hennes.

Hur många åker kollektivtrafik en sen onsdagskväll?

Det är horder av människor vid pendeln, som folkfest, som en arenapublik. Alla är glada och sprudlande. De trängs, men inte på ett otrevligt sätt. Folk ler och tjoar och gråter av lycka. Ofamnar varandra, high fivar och sjunger.

 Hon ler för att de är så glada.

För att de firar hennes monolit.

De är så snälla.

Till sist kommer hon med på en pendel, det tar ett tag. Hon står där och ser på alla de andra och ler, alla ler, världen ler. De är där tillsammans i mänsklighetens firande. För detta underverk som har skett. På pendeln läser hon nyheterna på mobilen. Fler monoliter, runt om i världen, alla är till henne. Det är magiskt.

Når fram till Odenplan. Alla är där. Stockholm är där.

Ingen har ansiktsskydd.

Alla skrattar och firar, trängs och hostar.

På nyheterna har de slutat rapportera om monoliterna.

Alla har bara sprungit ut ur byggnaderna.

Alla vill ju se sin monolit.

Gåvan från de andra.

De som snart ska komma hit.

*

Novellen Monolit skrevs av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

*

Vill du göra samma övning?
Här är instruktionerna:
Tema: Apofeni – den mänskliga önskan att skapa samband mellan helt orelaterade data eller händelser
Utspelar sig: I Sverige, i nutid
Måste ingå: Ett främmande föremål på offentlig plats
Ord: Corona, gatlykta, internet, kaffe, klättra, gul, smygande, rast

Hon ryggar tillbaka av hans uträckta armar. Bara tanken på att omfamnad av den där svettiga, trånsjuka mannen är nog för att göra henne helt kallsvettig. Hans ansikte får ett ledset uttryck, som en tjock hundvalp som sparkats av sin älskade matte. Hon kan så tydligt att han känner sig avfärdad av henne. Inte en bra början.

Hon har aldrig varit bra på att dölja sina känslor, allt står skrivet i ansiktet. Just nu önskar hon att hon hade kunnat dölja det bättre, i varje fall en aning. Eller kanske bara vara helt neutral, nollställd eller klädsamt generat ursäktande. För det mesta var hennes ilska och avsmak väldigt användbara. Men aldrig innan… det hela har börjat.

Men allt syns. Den skeptiska minen som gränsar till avsmak.

”Du förstår väl. Att jag måste vara försiktig?” säger hon och i rösten lyckas hon ändå låta milt ursäktande.

”Ja, jamen självklart. Man kan inte vara nog försiktig i dessa tider. Men jag har antikroppar. Jag har intyget med mig, testades idag.”

”Jag tror absolut inte att det är någon fara. Det handlar inte om det. Men för att vi ska kunna hantera det här mötet på ett bra sätt är det livsviktigt att vi inte har någon form av fysisk närkontakt utan handskar och munskydd.”

Hon förbannar sig mentalt. Varför tyckte hon att det var en bra idé att ha ett möte i verkliga livet? Varför hade hon inte hållit det hela digitalt och nöjt sig med en videochatt?

Men behovet är skriande. Han hade också varit väldigt positivt inställd till det hela, sagt att det absolut skulle bli bättre om de sågs på riktigt. Och det var ett synnerligen lukrativt avtal, det hela. Precis vad hon behövde. Och han.

Hon ser på honom. På den svettiga, lätt överviktige medelålders mannen i den skrynkliga kostymen som lägger ifrån sig portföljen i hallen på villan i Danderyd. Dags att börja arbeta.

”Ska vi gå upp till övervåningen?”

Han nickar energiskt, lite för snabbt och lite för mycket. Så inställsam, så exalterad. Hon vet inte om han spelar. Kanske, kanske inte.

”Gå i förväg du, jag kommer snart.”

Han rör sig trevande uppför trappan.

”Vill du att jag förbereder något inför det formella mötet?”

”Nej, det behövs inte. Jag tar hand om allt.”

Hon ser honom försvinna iväg uppåt till mötesrummet. Han borde hitta rätt fast han inte varit här förut. Alla andra dörrar är låsta, bara ett enda rum har öppen dörr.

Nu när hon har en stund för sig själv häller hon i sig den sista slatten kaffe som hon har i koppen. Sedan öppnar hon städskåpet och försöker hitta något användbart. Hon tar fram illgula gummihandskar, några klädnypor och den gamla mattpiskaren. Öppnar frysen och häller ner några isbitar i en plastpåse.

Hon känner en gnista tändas inombords. Det är som att hon startar upp efter att ha varit i viloläge det senaste halvåret. Gud vad hon har saknat det här. Hon har inte alla sina leksaker som hon brukar ha här hemma, men hon borde hämta de få som faktiskt är enkla att flytta i veckan. Isoleringen har hindrat henne från att roa sig på sin lekplats dit hon brukar ta de konsulter hon anlitar. De där extra konsulterna hon smygfakturerar på företaget under vaga beskrivningar.

Med hård röst ropar hon:

”Ta av dig skjortan och lägg dig på sängen.”

Hon undrar om han är en sådan där som skriker. Inombords är hon varm och kall samtidigt, det brusar i kroppen.

”Handtag, famntag, klapp eller kyss?” ropar hon sedan, fast hon redan vet svaret. Definitivt klapp.

*
Novellen Handtag, famntag, klapp eller kyss av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*
Skrivövning med Fruktan
Tema: Handtag, famntag, klapp eller kyss
Tid: 15 minuter
Ord att inkludera (använd minst 6/12 ord): skeptisk, viloläge, trappa, svettig, skjorta, trånsjuk, klädnypa, lösningsmedel, kall, kaffe, grön, ilska

Utdrag ur skräckromanen DÄR UTE I MÖRKRET av Markus Sköld.
Ur romanen: Varelsen

”Värmen spred sig från kakelugnen och gjorde att det började knäppa i det gamla trähuset. Hon var numera van vid ljuden och reagerade knappt på dem längre. Men just när hon lutade sig tillbaka i soffan hördes ett annat ljud. Starkare än knäppningarna från kakelugnen, som om någon gick omkring på nedervåningen.

Liselott lade ner boken och lyssnade. Nu hördes bara väggarnas knäppande. Hon ruskade på huvudet och tittade ner i boken för att fortsätta läsa. Då lät det igen, precis om någon gick omkring där nere. Kunde det vara Rolf eller Bibbi som kommit för att se hur det var med henne?

”Hallå, är det nån där?”

Inget svar, men ljudet tystnade. Kanske knäppte det annorlunda i huset nu när det var kallare ute.

Liselott lade ifrån sig boken och började leta efter fjärrkontrollen på soffbordet istället. Med tv:n på skulle alla mystiska ljud dränkas av det betryggande och välbekanta ljudet från nyheterna eller kanske någon trevlig serie. Hon behövde något roligt. Hon var trött på sig själv, sitt ältande och sin sorg och tyckte inte om känslorna som hon hade. De gjorde att hon kände sig svag.

Liselott slog på tv:n och bläddrade mellan kanalerna utan att hitta något intressant. Hon stannade vid nyheterna och lyssnade halvintresserat på vad nyhetsuppläsaren berättade.

En krasch från bottenvåningen fick henne att sätta sig upp i soffan. Hon stängde av tv:n och lyssnade igen. Det svaga knäppandet från huset var det enda som hördes.

Liselott gick fram till dörren och tittade ut i korridoren. Den var mörk, förutom ljuset som spred sig från nedervåningen och upp för trappan. Hon höll andan, vågade inte ropa igen.

Hon kände efter i fickorna. Tomt. Mobiltelefonen måste ligga kvar nere på kontoret bredvid datorn. Liselott hade funderat på att installera en telefon i sovrummet, men det hade inte blivit av. Den enda fasta telefonen i huset fanns också i kontoret och var kopplad till hennes fax. Med försiktiga steg smög hon fram mot trappan. När hon närmade sig kände hon hur det drog kallt från nedervåningen. Som om en dörr eller ett fönster stod öppet där nere. Hon huttrade till och håren reste sig på armarna. Hade hon inte stängt dörren ordentligt när hon kom hem?

Hon bet sig i läppen och smög närmare trapporna. Ansträngde sig för att inte kliva på de plankor som hon visste knakade. Sakta närmade hon sig trappan.

En skugga rörde sig där nere. Liselott flämtade till och tog ett steg tillbaka. Hjärtat bultade i bröstkorgen. Vad kunde hon göra? Trappan var enda sättet att ta sig ner förutom en gammal brandstege som satt utanför fönstret i andra änden av korridoren. Det hade dessutom målats igen vid något tillfälle och var nästan omöjligt att få upp. Hon såg sig omkring efter någonting som hon kunde använda som vapen. I korridoren fanns ingenting. Kanske i vardagsrummet? Om hon bara hade haft en normal öppen spis så hade hon i alla fall haft en eldgaffel, men hon hade inte några sådana verktyg till kakelugnen.

Sovrummet vågade hon inte kolla i, det låg närmast trappan och golvplankorna framför dörren knarrade varenda gång hon gick där.

Hon gaskade upp sig för att frammana sin mest auktoritära stämma och tittade ut över trappräcket, ropade ner mot nedervåningen.

”Hallå, vem där?”

Rösten lät inte alls så myndig som hon hade hoppats. Inget av den sturskhet hon lyckats krysta fram hördes.

Hon hörde ett ljud, en blandning av ett morrande och ett gurglande. Ett överraskat läte, som ett djur som plötsligt hittat vad det letat efter. Snabba steg hördes från nedervåningen i riktning mot trappan och innan Liselott hann reagera stod den där och stirrade på henne med sina gula ögon och käften halvöppen. Drygt två meter lång och tovig päls över hela kroppen. Huvudet var deformerat, käken något framskjuten som hos en hund eller varg. Näsan avslutades i något som liknade en nos och stora tänder fyllde den öppna munnen. Över axlarna hängde resterna av en jacka eller skjorta. Liselott kunde inte avgöra vilket, bara att hon kände igen den från någonstans.

Varelsen vrålade och kastade sig med snabba rörelser uppför trappan. Liselott rusade tillbaka till vardagsrummet och smällde igen dörren. Det satt nycklar i alla dörrar i huset. Hon hade tyckt att de gav en hemtrevlig känsla och nu tackade hon sin goda lycka att hon behållit dem. Hon vred om låset och i samma sekund brakade varelsen in i dörren från andra sidan. Dörrkarmen skakade. Dörrarna i huset var bastanta och gjorda av solitt trä, men med den kraft som varelsen attackerade dörren skulle den inte hålla länge.”

Skräckromanen Där ute i mörkret av Markus Sköld finns på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Läs den här:
Storytel: https://www.storytel.com/se/sv/books/764979-Där-ute-i-mörkret
Bookbeat: https://www.bookbeat.se/bok/dar-ute-i-morkret-117076
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/dar-ute-i-morkret-9789198411812

Om författaren Markus Sköld:

Markus Sköld, bosatt i Stockholm, debuterade som författare med skräckromanen Där ute i mörkret. Debuten följdes upp med den kritikerrosade skräckromanen Kalldrag och han är nu aktuell med romanen Skuggfödd.

Han har också skrivit för ljud och har då medverkat i Creepypodden med novellen Bäck-Anders Stuga och med skräckantologin Mörk Framtid för Storytel. Dessutom har han medverkat i ett antal utgivna novellantologier, däribland Zonen vi ärvde, På denna grund, 13 svarta sagor om superskurkar, 13 svarta sagor om superhjältar, Maskinblod 2, Maskinblod 3 och Mörkerseende.

Vid sidan av skrivandet hörs han regelbundet i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är medlem i författarkollektivet Fruktan.

Twitter: http://twitter.com/mskold
Instagram: http://instagram.com/markusskold
Facebook: www.facebook.com/MarkusSkoldAuthor

Utdrag ur skräckromanen SKUGGFÖDD av Markus Sköld.
Ur romanen: Teckningen.

”Milla kliade sig i nacken och kisade mot solljuset som stack henne i ögonen när hon tittade ut genom fönstret. Hon suckade. För miljonte gången bestämde hon sig för att köpa persienner eller rullgardin eller någonting. Hon mådde bättre än dagen innan i alla fall. Det måste ha varit någon slags tjugofyratimmarsflunsa.

Hon gick ut i köket och öppnade kylen, hittade ett halvt paket yoghurt som hon hällde upp i en tallrik och strösslade över det sista resterna av müslin i paketet. Knuffade undan lite papper och teckningar från köksbordet och satte sig ner. Nollor blinkade på mikrons display. Strömavbrott igen. Milla lyfte skeden mot munnen medan hon sneglade på siffrorna och skakade på huvudet. Det var ingen idé att ställa klockan. Snart skulle det bli ett nytt strömavbrott och så skulle hon bli tvungen att göra om det.

Det låg en ny teckning på bordet. Milla lyfte den medan hon stoppade in skeden med yoghurt i munnen. Samma tema som den förra, men den här gången var varelsen på väg ut genom något som såg ut som en ventilationsöppning. Gallret hängde på sniskan bredvid.

Milla lade ner skeden i tallriken och tog tag i teckningen med båda händerna. Stora delar av varelsen var fortfarande dold i skuggor, men det gick att se mer av de långa seniga armarna. Hon kastade teckningen ifrån sig. Hon hade inte druckit något igår. Utslagen, men hon hade inte varit full. Ändå fanns teckningen här och den hade inte funnits där igår. Någon gång under natten måste hon ha gått upp och ritat den utan att hon mindes det. En rysning kröp över ryggen.

Milla tog upp teckningen igen. Något med den fick henne att tänka på mormor, som hade berättat sagor för henne när hon var liten. Märkliga sagor som hon aldrig hade hört någon annanstans. Inte då och inte senare heller. Ofta hade de varit riktigt ruskiga. Inte sånt man berättar för små barn. Det hade varit deras hemlighet.

Det fanns en spricka intill öppningen som påminde om något hon sett i Prickens lägenhet. Hon hade suttit och stirrat på den på festen, innan Oscar kom, och innan Veronika hade dykt upp.

Milla ställde sig upp och gick fram och tillbaka över köksgolvet några varv. Hon skakade på huvudet. Det måste finnas en förklaring. Kanske hade hon drömt en mardröm som hon hade kopplat ihop med Prickens lägenhet och sedan … ritat i sömnen. Hon skakade på huvudet. En oro gnagde sig fast i bakhuvudet och ville inte släppa.

Hungern var som bortblåst. Hon ställde tallriken med müsli och yoghurt i diskhon och vred på vattnet.

Milla bet sig i läppen och drog fingrarna genom håret. Borde hon ringa Pricken? Hon skakade på huvudet. Varför då? Vad skulle hon säga? Tänk om han fick nåt för sig. Hon stönade. Men någonting inom henne skrek att hon måste få tag på honom.

Just då mindes hon att Oscar varit där igår. Hon slog numret och väntade tills Oscar svarade.

”Han verkade sjukt skärrad över nåt”, sa Oscar och skrattade till. ”Det var fan creepy att vara där ensam sent på kvällen. Jag tyckte nästan att jag såg nåt, men det måste ha varit Pricken som skrämde upp mig med sina historier.”

”Vad för historier?”

Oscar skrattade, men det var inte hans vanliga skratt. Det fanns någonting nervöst i rösten, som om han försökte övertyga sig själv mer än någon annan. Tankarna drogs återigen till mormors berättelser.

”Han pratade om skuggor som hade jagat honom i källaren. Och att han hört ljud i ventilationen.”

”Ventilationen …” Milla kunde inte andas. ”Är du säker på att han sa ventilationen?”

Oscar lät inte lika skämtsam längre.

”Jag hörde också nåt, men jag hade druckit ett par öl och blev nog påverkad av hans story. Det var säkert inget.”

Oscar drog ett djupt andetag.

”Fan, du, det kommer en kund. Jag måste lägga på. Vi hörs sen, okej?”

”Vänta, kan du skicka hans nummer till mig?”

”Varför vill du ha hans nummer?”

”Skicka det bara.”

”Okej, men jag måste gå nu.”

Milla tryckte bort samtalet, lyfte upp teckningen, försiktigt ute i kanten, som om den vore radioaktiv och tog med sig den in i vardagsrummet, stoppade den i nattduksbordet med de andra viktiga teckningarna.

Hon drog ett djupt andetag och knackade telefonen mot hakan.

”Äh, va fan.”

Hon ringde upp honom. Hon kunde säga att hon också trodde att hon glömt nåt. Det skulle vara riskfritt. Hon hade ju inte glömt något så det fanns ingen risk att hon skulle behöva gå dit och hämta något.

Signalerna gick fram, men inget svar.

”Fan också!”

Skräckromanen SKUGGFÖDD av Markus Sköld finns på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Läs skräckromanen ”Skuggfödd”
Skuggfödd: https://www.storytel.com/se/sv/books/1193023-Skuggfödd
Bookbeat: https://www.bookbeat.se/bok/skuggfodd-173364
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/skuggfodd-9788726374698

Om författaren Markus Sköld:

Markus Sköld, bosatt i Stockholm, debuterade som författare med skräckromanen Där ute i mörkret. Debuten följdes upp med den kritikerrosade skräckromanen Kalldrag och han är nu aktuell med romanen Skuggfödd.

Han har också skrivit för ljud och har då medverkat i Creepypodden med novellen Bäck-Anders Stuga och med skräckantologin Mörk Framtid för Storytel. Dessutom har han medverkat i ett antal utgivna novellantologier, däribland Zonen vi ärvde, På denna grund, 13 svarta sagor om superskurkar, 13 svarta sagor om superhjältar, Maskinblod 2, Maskinblod 3 och Mörkerseende.

Vid sidan av skrivandet hörs han regelbundet i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är medlem i författarkollektivet Fruktan.

Twitter: http://twitter.com/mskold
Instagram: http://instagram.com/markusskold
Facebook: www.facebook.com/MarkusSkoldAuthor

Utdrag ur skräckromanen KALLDRAG av Markus Sköld.
Ur romanen: Enda chansen

”Dörren slog igen bakom Anna och för ett ögonblick önskade hon att hon accepterat Thereses erbjudande om skjuts. Kylan bet henne i kinderna. Den lirkade sig snabbt in under kläderna och fick henne att rysa till. Det regnade åtminstone inte.

Hon satte sig på cykeln och rullade ner mot vägen när tanken slog henne. Här var hon nu, precis nedanför Lyktberget. Där uppe i skogen låg gruvan som hon försökte skriva om. Varför hon inte kunde få orden på pappret med just den uppsatsen förstod hon inte, men det var som att varje ord stretade mot. Uppsatsen hotade att sänka hennes betyg.

Såret på handen började bulta.

Anna bromsade, satte ner foten och sneglade bakåt, upp mot skogen. Det var mörkt mellan träden och det gick inte att urskilja mer än skuggor. Hon ryste och vände sig mot vägen igen. Det skulle säkert gå bra att komma tillbaka en annan dag, gå upp dit, få inspiration och sedan skulle uppsatsen få det där lilla extra som behövdes för att få ett A.

En vind drog genom träden och fick de kvarvarande löven att rassla.

Anna …

Hon vände sig mot berget. Det lockade på henne.

Bara en snabb titt …

Tänk om hon inte skulle få tillfälle att komma tillbaka. Rädslan kröp över henne. Hon slet blicken från träden som långsamt vinkade till henne från skogsbrynet och tittade ner längs vägen. Gatlyktorna kastade ett matt ljus med jämna mellanrum och pekade ut vägen hon borde följa. Vägen hem.

Enda chansen …

Om hon inte passade på nu så skulle hon missa sin chans. Hon skulle aldrig mer få tillfälle att se gruvan, och inspirationen skulle utebli. Hon skulle få nöja sig med ett B, eller kanske ett C på uppsatsen.

Bara en snabb titt …

Hennes möjligheter att komma in på vilket universitet hon ville skulle vara borta. Bara för att hon var lite rädd för mörkret.

Hon märkte hur hon stod och nickade åt tankarna som dök upp från ingenstans medan hon vred händerna kring styret så att det sved i skinnet. Hon klev av cykeln och ledde den tillbaka mot skogen några steg och stannade sedan till. Det var nästan som om en osynlig kraft knuffade henne mot skogsbrynet, som att ha medvind. Vinden som rasslade i träden måste blåsa högre upp, för vid marken var det vindstilla.

Hjärtat slog snabbare. Det vore dumt att ge sig ut i skogen nu, när det var så mörkt.

”Lite mörker är väl inget att vara rädd för.”

Viskningen kom från skogen. Hon kände så väl igen rösten.

”Pappa?” Anna lutade sig framåt och spanade in mellan träden. Sådär hade han sagt hur många gånger som helst när hon var liten. ”Är du där?” Hon såg honom inte.

Benen ville röra sig, sätta ena foten framför den andra. Hjärtat bultade i bröstkorgen och händerna skakade så att cykeln rasslade.

Att vända sig om och leda cykeln ner mot vägen igen var som att simma mot strömmande vatten. Träden viskade och skinnet på ryggen drog ihop sig. Anna satte sig upp på cykeln och trampade ett varv. Det sved och kliade under plåstret på handen.

Bilderna kom från ingenstans.

Hon såg sig själv öppna sitt betyg, hur läraren skakade besviket på huvudet och vände sig bort. Hon såg antagningsbeskeden från Lund och Uppsala som uteblev. Etthundraåttonde reserv. Bilderna var så klara, så knivskarpa att det högg henne i hjärtat när hon såg sina drömmar multna ihop och dö framför henne.

Anna bromsade och satte ner fötterna. Sitsen var så hög att hon bara knappt nådde marken med tårna. Hon klämde åt kring styret och blundade.

Anna.

Träden viskade hennes namn.”

Skräckromanen KALLDRAG av Markus Sköld finns på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Läs skräckromanen ”Kalldrag”
Storytel: https://www.storytel.com/se/sv/books/64421-Kalldrag
Bookbeat: https://www.bookbeat.se/bok/kalldrag-23370
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/kalldrag-9789176970065

Om författaren Markus Sköld:

Markus Sköld, bosatt i Stockholm, debuterade som författare med skräckromanen Där ute i mörkret. Debuten följdes upp med den kritikerrosade skräckromanen Kalldrag och han är nu aktuell med romanen Skuggfödd.

Han har också skrivit för ljud och har då medverkat i Creepypodden med novellen Bäck-Anders Stuga och med skräckantologin Mörk Framtid för Storytel. Dessutom har han medverkat i ett antal utgivna novellantologier, däribland Zonen vi ärvde, På denna grund, 13 svarta sagor om superskurkar, 13 svarta sagor om superhjältar, Maskinblod 2, Maskinblod 3 och Mörkerseende.

Vid sidan av skrivandet hörs han regelbundet i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är medlem i författarkollektivet Fruktan.

Twitter: http://twitter.com/mskold
Instagram: http://instagram.com/markusskold
Facebook: www.facebook.com/MarkusSkoldAuthor

Ur rysaren DET SOM VÄXER, ute nu!

”Mannen stannar upp och vänder sig mot mig. Sedan skjuter han upp de stora skidglasögonen över pannan och ser mig rakt i ögonen. Hans ögon kontrasterar mot hans uppenbarelse i övrigt. De ser lugna och förstående ut, han har snälla ögon. Jag skymtar dem bara ett ögonblick innan han åter drar ner skidglasögonen framför ögonen och döljer blicken bakom den repade, giftgula plasten när han svarar:
”Tacka fan för det. Sist var du bara en liten grodd, Mirjam. Här inne finns inga rotjävlar, bokjävlar, smittospridare. Inget att noja över eller vara rädd för. Förutom dig själv då”, säger han och hostar rosslande. ”Världen brinner ner till svart sand och oceanerna kokar bort, så står det skrivet. Nu kokar vattnet snart.”
Jag sätter mig tveksamt ner på en av pinnstolarna vid bordet i torpköket. Harry drar fingrarna genom det smutsiga håret om och om igen så att det spretar åt alla håll. Han blossar på cigarettstumpen medan han stirrar på mig genom den gula plasten.

*
Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad roman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar:
Storytel
BookBeat
Adlibris

Hon står med armarna utsträckta och snurrar runt runt omgiven av virvlande snöyra och allt som gnistrar och glimmar. Blicken är fäst vid det mörka himlavalvet ovanför henne, ett enormt hål av svärta mitt i hela valvet täckt av vänligt lysande stjärnlika ljusslingor. Jag ser på henne, kan inte vända bort blicken. Den klarvita särken, ljuskronan i det guldglänsande håret, hennes outsägligt lyckliga leende. Hon strålar där hon står barfota i centrum av allt.
Bara fotsulor mot den glittertäckta mörka marmorn i mitten av den avstängda fontänen i mitten av gallerian. Det gör ont i hjärtat för att det är så vackert. Hon är en ängel, ett helgon, ett väsen som kommit för att skänka ljus i mörkret, min frälsare från allt som är ondo. Hon nynnar tyst på julsångerna, hela luften är fylld av dämpad körsång, mänskliga stämmor som möts och harmonierar i sin hyllning till det kommande ljuset, nynnar om stjärnan i fjärran som glänser över sjö och strand och så mörk är natten i midvintertid och oss är en frälsare född medan hon snurrar och snurrar.
Så saktar hon in, långsamt, sänker blicken och ser på mig. De där ljusa ögonen, vackrare än någonsin, jag kan se det trots dunklet i rummet.
”Kom hit, Stefan, kom. Ta min hand.”
Jag behärskar mig, vill egentligen kasta mig framåt, ta henne i min famn och aldrig släppa henne. Men jag rör mig utstuderat långsamt, hasar ner från där jag sitter på upphöjningen intill rulltrappan och går sakta bort till henne. Det krasar av glitter och splitter under mina skosulor. Tar ett djupt andetag, kämpar för att verka självsäker och lugn. Men mitt blod jublar, mitt hjärta slår, det susar och sjunger inuti mig. Jag vet inte ens varför jag låtsas, hon vet, hon ser mitt inre, mitt hjärta och min själ. Jag tillhör henne, varför låtsas jag som något annat?
Hon skrattar och lägger huvudet på sned.
”Visst är det du och jag mot världen nu, eller hur? Vi är utvalda. Tillsammans kan vi göra vad vi vill nu, eller hur?”
Jag kan inte göra någonting och jag har inga ord. Försöker harkla mig, men litar inte på min egen röst. Så jag nickar bara och ler mot henne, nickar för mycket, överentusiastiskt, kan inte behärska mig. Vill springa till henne, falla på knä framför henne, dyrka henne. Hon kommer med ett kärleksbudskap, från stjärnan i fjärran som tändes av herran i mörka natten i midvintertid. Jag vill följa henne var som helst.
”Du är väl inte rädd?”
Jag står intill henne nu, men vågar fortfarande inte röra vid henne trots att jag så gärna skulle vilja lägga armen om henne, den där sköra vita skepnaden som står barfota med gyllene hår utsläppt över axlarna. Äntligen lyckas min mun bilda ord, något slags ljud.
Jag skakar på huvudet och mumlar.
”Nej, jag är inte rädd. ”
Hon stryker mig över håret, det faller glitter och fint glassplitter omkring mig.
”Sången, den måste fortsätta. Du vet det, eller hur?”

Vintern är inne i shoppingcentret nu, sveper genom byggnadens alla öde nedsläckta rum. De tunna, vita flingorna yr runt oss i ökad styrka. De kastar sig ner, sveper upp, rusar genom luften. Snöflingor och isflagor dansar sida vid sida med glaskristaller från affärernas alla krossade skyltfönster, de skär och rispar upp min hud. En virvelvind av glänsande glassplitter som för varje svepning förvandlar mer av min hud till en blodig massa. Den rusar omkring henne, men vidrör henne inte. Hon står oberörd mitt i allt det glänsande, glittrande vita stormen och ler. Det enda som är skadat hos henne är fotsulorna. Sedan vandrade hon sjungande genom hela shoppingcentret med ljus i sitt hår, lämnade ett spår av klarröda fotspår bakom sig. Hon sjöng och orden från fjärran fick vår tillvaro att skaka i sina grundvalar. Tonen trängde igenom och fick allt skört att vibrera sönder i sina minsta beståndsdelar. Nu står hon omgiven av öde butiker och lämningarna från alla åskådare som tonerna slet isär.
Mitt i Luciatåget, mitt i all denna stillhet, när alla stod i andaktsfulla rader som fastfrusna utanför butikerna i shoppingcentret, när butikerna släcktes och Lucia-kronan tändes och hon skred in med ljuset i vår värld. Det var då det hände.
Hon öppnade munnen och började sjunga. Stjärnan i fjärran lyssnade genom slöjan. Den som var bortom öppnade sina tusen munnar och sjöng sånger om sin värld genom hennes mun från den andra sida för oss alla. Stjärnan i fjärran stod högt, såg på henne, hörde henne och valde henne. Den kunde känna hur vi alla avgudade henne, hur vi lyssnade på hennes röst, hur vi så innerligt längtade efter den nya tiden, den ljusare tiden, som hennes sång utlovade, Lucia. Ljusbärare. Kärlet. Förebådaren för att mörkret ska jagas undan och världen fyllas av ljus. Stjärnan valde henne. Hon valde mig, för att jag alltid varit hennes trogne tjänare och dräng.
”Ger du mig ditt allt, gör du det?”
Jag faller på knä framför henne, blodet rinner längst pannan och kinderna, fördunklar min syn. Jag drar med tröjärmen över ögonen för att kunna se henne samtidigt som jag känner glassplittret tränga igenom byxtyget. Jag lutar mitt huvud mot henne och ser uppåt, skymtar hennes saliga ansikte och bortom det hela det mörka himlavalvet bortom den krossade glaskupolen. Hon skrattar igen och ser mot den svarta himlen.
”I mörka natten i midvintertid, och tusen, tusen strålar… I varje hem och hus” sjunger hon tyst med kristallklar stämma och himlavalvet fylls av tusentals glödande ljus som lyser upp mörkret, förvandlar allt till ett inferno och sätter världen i brand.
*
Novellen Så mörk är natten av Boel Bermann.
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.
*
Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:

Skrivövning
Tema: Butiksdöd
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (Använd minst 4/10)
Parkeringshus, vinter, hissmusik/shoppingjazz, ljusslinga, snabbmat, marmor, utförsäljning, brytbladskniv, glassplitter

Hon lämnar avdelningens vita, kliniska korridor och kliver in i sällskapsrummet. Känner lukten av granbarr, artificiell och ditsprayad. Ser på de batteridrivna vaxljusen som med sitt flackande sken ger illusionen av levande ljus. Känner trots att hon upplevt det så många gånger, att det fascinerar henne att det är så lugnt. Ser ut över alla gamlingarna. Leende och förväntansfulla sitter de samlade här, hopkurade i soffan eller nedsjunkna i de stora fåtöljerna. På den gamla radion i hörnet spelas julmusik.
Det är vackert, som gamla tiders julafton. Bordet är dekorerat med en stor röd duk som väller ner som en flodvåg mot golvet. De gröna gardiner ramar in det hela som en gammeldags tavla, själva fönsterrutorna är täckta av skira, vita gardiner och i varje fönster hänger en stjärna. En falsk öppen spis med en LCD-skärm visar elden så levande att det känns som att hon kan värma sig på den och ljudet övertygar sinnena om att den faktiskt brinner med knastrande och sprakande.Men kronan på verket är julgranen, de hade fått leta länge efter en övertygande plastgran. Men till slut hittade de en på nätet. Den är enorm, räcker nästan till taket. Mörkt grön med yviga barr, omsorgsfullt dekorerad med röda rosetter, diskreta ljusslingor och gammeldags Sverige-flaggor i tunna rader. Allt för att väcka minnen av julaftnar från deras barndom.
Runt granen sitter de alla, lyckligt förenade, kontrollerade och medicinerade.
Hon minns i uppstarten av anläggningen, hur stora problem de hade haft med att hålla alla patienterna lugna. Inga av dem var den sortens människor som var enkla att ha att göra med. Vana vid att bestämma och domdera. Såna som har tillbringat en livstid med att få sin vilja igenom. De vägrade acceptera att de var inlåsta. För någonstans i bakhuvudet visste de ändå att det inte var för deras egen skull och protesterade mot behandlingen. Inte för deras säkerhets skull, trots att alla vi i vårdpersonalen hävdade det med mjuka röster. De rymde, matvägrade och ställde till ofog. Inte för att det hjälpte. De flesta var inte dementa, så det enda som lugnade dem var stark medicinering. Men det gick inte att ha dem som neddrogade kollin konstant…
Så snuskigt rika människor. Generösa privatpensioner, tilläggspaket och egna förmögenheter undanstoppade i skatteparadis. Att leva gott på under ålderns höst. Det var vad de hade planerat att göra.
Så enkelt att ta över. Agera luxuöst ålderdomshem. Snarare ett spa och en retreat. Provboende i en vecka erbjöds, en helt annan och synnerligen bortskämd upplevelse i den andra delen av herrgården. De flesta skrev gladeligen på pappren, men trodde att de inte skulle inta sin garanterade plats förrän år framöver. Men det såg vi till att ordna. Vår läkare förklarar dem dementa direkt efter påskrivet papper och sen kommer de aldrig ut. Familjerna ifrågasatte aldrig. Vi gör noggrann research innan vi väljer ut potentiella kandidater. Rik är ett av kriterierna. Dåliga relationer till familjen ett annat. Otrevlig jävel är en outtalad faktor. Ju otrevligare, desto mindre saknad.
Lösningen var så bisarr. Hon vet inte ens hur idén föddes inom hennes organisation. Som ett skämt på fyllan kanske, men som levde kvar tills de testade den. Men den har visat sig fundera förunderligt bra.
De samlas förväntansfullt till dukat bord. De äter gott med dopp i grytan, köttbullar , potatis och prinskorvar. Efter maten så dricker de glögg och äter lussebullar, väntar tålmodigt på tomten och julklappsutdelningen för att sedan få öppna sitt paket. Äter knäck och choklad, bara en liten bit. Sedan samlas de framför tv:n för att se Kalle Ankas jul och en klassisk julkonsert. Somnar lyckliga och utmattade som små barn.

Varje dag. De minns inte. Vet inte. Ifrågasätter inte. Varför skulle de när dagen bjuder på en sådan fest? Varje dag är julafton.
Fast för personalens skull byter de högtid enligt ett rullande schema. För variation. Var tredje månad är det påsk, sedan midsommar, därefter julafton och slutligen nyårsafton.
Hon är fascinerad över hur lite det kostar organisationen efter att ha ordnat all grund-rekvisita. De äter upp alla rester redan dagen efter i tron att det är ny mat och dessutom äter de för mycket och påskyndar eventuellt sin egen bortgång med glupskhet. De öppnar samma paket som dagen innan, nu utdelade till en ny person i rummet och de blir lika glada som sist. De använder samma finkläder som dagen innan i tron att de bara får klä upp sig just ikväll och känner sig fina.
Hela proceduren sker om och om igen för att hålla dem lyckliga och distraherade. Med medicin, glögg, snaps och paket blir de snacksaliga och låter ledtrådar slinka ut om var de stoppat undan sina guldpengar. Hennes organisation tar sig tid att spåra upp alla deras undangömda pengar som betalar för den pågående revolution som pågår i det tysta mot klassamhället och de skenande inkomstklyftorna. De behöver bara spåra upp den procenten som är rikast och äldst. Det behövs inte många för att ta över kapitalet och fördela det till de behövande. Hon har inte dödat någon, det har aldrig behövts. Hon kan unna dem en trevlig ålders höst, även om de vägrade dela med sig av sina tillgångar. Det tycker hon alla människor förtjänar att få.
Den mänskliga fixeringen vid högtider och all den glädje de ser till följer med distraherar gamlingarna från allt annat.
Nu är det jul igen. Och igen.
*
Novellen Nu är det jul igen av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.
*
Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Säkerhet
Tid: 10 minuter
Ord att inkludera: (minst 3 av orden ska med i texten)
avdelning, fixering, revolt, slipsten, springa, medicinering, gunghäst, palpera, Nordkorea, garagedörr

Utdrag ur skräckromanen DÄR UTE I MÖRKRET av Markus Sköld.
Ur romanen: Bergväggen

”Det började skymma när Angelica körde uppför den smala skogsvägen till foten av berget. Hon skulle kolla att vajrarna och fästena för morgondagens klättring satt ordentligt. Blotta tanken på en olycka gjorde att hon fick ont i magen. Ibland skrevs det om sådana olyckor i tidningarna. Varje gång kunde hon läsa mellan raderna att där fanns ett litet, gärna nystartat, företag, precis som hennes, som aldrig skulle få ett jobb igen. Dessutom behövde hon en anledning att slippa basta med killarna. Inte för att hon var blyg, men det kändes ändå inte rätt.

Vägen slutade med en liten vändplan som var för liten för att man skulle kunna vända utan att backa och ta om. Hon tog fram en ficklampa och låste bilen.

Vägen upp till bergväggen där de skulle klättra var inte mer än en stig. Hon hade gått vägen några gånger under den gångna veckan när hon förberett helgen men aldrig när det var så här mörkt.

Tankarna på renen från morgonen bubblade upp. Hon stannade och lyste med lampan omkring sig. Hon hade aldrig varit rädd för vilda djur men hon hade respekt för dem. Det var knappast det smartaste att traska omkring i skogen efter mörkrets inbrott om det nu fanns björn i närheten. En snabb koll bara, för att se att allt var säkrat, sedan skulle hon åka tillbaka. Hon rörde sig fortare uppför stigen.

Det luktade mossa och barr. Dagen hade varit varm, men så fort solen försvunnit märktes det att det inte fanns någon sommarvärme kvar i luften. Kombinationen av skogsdoft och kyla förstärkte känslan av höst. Det fanns två saker hon behövde kontrollera. Först, toppsäkringen på den klippa där de skulle klättra och sedan två vajrar som hon spänt över en ravin högre upp på berget. Hon bestämde sig för att strunta i vajrarna. Björnar var inte det enda att oroa sig för. Att klättra i mörkret kunde vara precis lika farligt.

Vid klippväggen fanns en liten, brant stig som gick runt klippan hela vägen till toppen där säkringen satt. Skogen var overkligt tyst. På dagarna hördes alltid någon fågel eller smådjur som prasslade i buskarna. Nu var det dött.

Hon följde stigen upp till toppen. Klippväggen var tio meter hög och hade bra grepp för klättring. Hon hittade säkringen och drog lite i den för att testa att den satt ordentligt. Det gick inte att rubba den.

Hon ställde sig upp och borstade händerna mot låren. Det var nästan två kilometer till byn, men ljusen i fönstren syntes tydligt. Kanske hon borde släpa med sig grabbarna upp hit på söndag, när det var lyskväll. Utsikten var fantastisk redan nu, men med marschaller och levande ljus i varje hus skulle utsikten bli spektakulär.

Berget fortsatte uppåt bakom henne, men inte lika brant som klippväggen utan mer som en skogsbacke. För att nå den högsta toppen fick man promenera ytterligare en kilometer. Det var där vajrarna satt för övergången. Hon lutade händerna mot knäna och spanade uppåt berget. Det blev mörkare för varje minut som gick. Snart skulle hon inte se var hon satte fötterna.

Det knakade en bit bort i skogen. Hon vände sig mot ljudet medan minnet av renen som slitits in i buskaget dök upp i huvudet. Hon skyndade sig ner för den branta stigen. När hon kom ner till klippans fot stannade hon och lyssnade igen. Ingenting. Hon andades djupt, slickade sig om läpparna och fortsatte långsamt ner för stigen mot bilen. Då hörde hon ett nytt knakande. Det lät som om det kom snett framifrån. Förra gången kom det bakifrån. Hon stannade igen. Hjärtat bultade. Hon släckte ficklampan. Den förstörde hennes mörkersyn. Hon blundade så länge hon vågade för att snabbare vänja ögonen vid mörkret.

Hennes erfarenhet sa till henne att ge ljud ifrån sig för att skrämma bort vilda djur, men magkänslan sa något annat. Det här djuret skulle inte blir skrämt. Hon öppnade ögonen igen. Stjärnorna och månen gav ett svagt ljus ifrån sig, men det var tätt mellan träden och ljuset kunde inte tränga ner till marken. Hon hörde knakandet igen.

Den cirklar runt mig.

Hon satte sig på huk och höll andan. Det fanns ett litet buskage alldeles intill stigen och hon tog ett hukande steg in bland buskarna så tyst hon kunde. Ett dovt morrande hördes en bit in bland träden. Med uppspärrade ögon vred hon långsamt huvudet i riktning mot ljudet. Någonting rörde sig bland träden. Hon kunde inte se vad det var, men det tycktes gå på två ben. Var det en människa? Nej, det var mycket större än så. Varelsen passerade mellan träden med krökt rygg ungefär tio meter från stigen där Angelica satt. Konturen av tovig päls stack ut från ryggen.

Hon försökte blunda men kunde inte, vågade inte sluta ögonen. Angelica hade stått öga mot öga med vilda lejon, paddlat kanot i krokodilfyllda floder i Australien och mjölkat världens giftigaste ormar på gift. Hon var inte rädd för farliga djur. Men den här varelsen rörde sig annorlunda. Det här var inget vanligt djur. Knakandet hördes igen. Varelsen fortsatte cirkla runt henne.

Hon måste göra något. Försöka fly, men skulle hon hinna undan till fots? Ett morrande igen. Den här gången väldigt nära, kanske bara fem meter ifrån henne. Det följdes av ett högt sniffande. Varelsen försökte få korn på henne. Angelica vände sig långsamt mot den. Hon ville se vad det var för något. Den stod där, delvis dold av skuggor, bara fem meter ifrån henne och vädrade. Hon kunde se att den gick på två ben och hade öron som stack upp ovanför huvudet. Var det en björn ändå? Plötsligt vände sig varelsen om och sprang iväg på fyra ben. Den lufsade inte som en björn. Mer graciöst, som en hund.

Hon satt kvar i busken med handen för munnen och vågade knappt andas. Någonting hördes på avstånd. Någon som sjöng eller pratade. Hon reste sig upp till hälften och öppnade munnen för att skrika ut en varning, men hejdade sig. Vågade inte. Varelsen fanns kvar där ute.

Ett hjärtskärande skrik skar genom skogen. Angelica sprang. Hon snubblade över en rot och rullade några meter, men tog sig upp på fötter i slutet av rullningen och fortsatte ned mot bilen. Kvistar piskade henne över ansiktet.”

Skräckromanen Där ute i mörkret av Markus Sköld finns på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Läs den här:
Storytel: https://www.storytel.com/se/sv/books/764979-Där-ute-i-mörkret
Bookbeat: https://www.bookbeat.se/bok/dar-ute-i-morkret-117076
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/dar-ute-i-morkret-9789198411812

Om författaren Markus Sköld:

Markus Sköld, bosatt i Stockholm, debuterade som författare med skräckromanen Där ute i mörkret. Debuten följdes upp med den kritikerrosade skräckromanen Kalldrag och han är nu aktuell med romanen Skuggfödd.

Han har också skrivit för ljud och har då medverkat i Creepypodden med novellen Bäck-Anders Stuga och med skräckantologin Mörk Framtid för Storytel. Dessutom har han medverkat i ett antal utgivna novellantologier, däribland Zonen vi ärvde, På denna grund, 13 svarta sagor om superskurkar, 13 svarta sagor om superhjältar, Maskinblod 2, Maskinblod 3 och Mörkerseende.

Vid sidan av skrivandet hörs han regelbundet i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är medlem i författarkollektivet Fruktan.

Twitter: http://twitter.com/mskold
Instagram: http://instagram.com/markusskold
Facebook: www.facebook.com/MarkusSkoldAuthor

Ur rysaren DET SOM VÄXER, ute nu!

För första gången under hela intervjun lyfter Freja huvudet och möter min blick.
”Tycker du verkligen att det är en bra plats att skriva på? Och att Astor förtjänar att bli omskriven?” frågar hon.
En skarp ton har smugit sig in i rösten. Ögonen har smalnat av bakom glasögonen och hon ser sammanbiten ut.
”Hur menar du?” frågar jag förvirrad, undrar om jag sagt något fel.
”Det förstår du väl, med tanke på Astors försvinnande?”
”Men det var så länge sedan det hände…”
”Så det tycker du är helt friskt? Att du bor här i Astors hus omgiven av hans saker, precis som huset var när han fortfarande levde, trots att det var över trettio år sedan? Det är helt bisarrt hur föreningen låter tiden stå stilla”, säger hon bryskt.
Utan att vänta på svar ser hon ut över rummet och fortsätter:
”Du vet ju att Astor aldrig hittades. Att han en dag bara försvann, lämnade huset och övergav sitt barnbarn. Vilket jävla as, vad är det för slags människa som gör något sådant? Du borde aldrig ha kommit hit. Åk tillbaka till Stockholm, lägg ner hela bokprojektet och bränn anteckningarna. Det är något allvarligt fel här.”

*
Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad roman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar:
Storytel
BookBeat
Adlibris

Utdrag ur skräckromanen SKUGGFÖDD av Markus Sköld.
Ur romanen: Hålet.

Viktor såg sig oroligt omkring.

”Kom igen nu, varför tar det så lång tid?”

Isak slöt ögonen och försökte ignorera Viktor medan han sökte sig fram i låset med dyrken. Viktor knuffade till honom.

”Va? Varför tar det så lång tid?”

”Men lugna ner dig!” fräste Isak. ”Vill du göra det här eller?”

”Skulle förmodligen gå fortare än för dig. Var köpte du dem förresten?”

”På nätet”, sa Isak och vände sig mot dörren, satte in dyrken i låset igen och försökte minnas alla videor han sett. De flesta visade hur man öppnade ett hänglås, men hänglås var enkla. Det här var en riktig dörr.

Till slut gav låset ifrån sig ett tillfredställande klick och han kunde vrida runt cylindern.

”Sådär”, sa Isak.

”På tiden”, sa Viktor, drog upp dörren. tittade in i mörkret och tände sin ficklampa. ”Kom igen nu.”

Isak följde efter Viktor in i källarkorridoren och drog upp sin egen ficklampa ur bakfickan. Det låg en hopknölad rutig flanellskjorta täckt av damm innanför dörren, lite längre in en sönderslagen gipsskiva och mängder av ölburkar längs med väggarna.

”Det stinker”, sa Isak och begravde näsan och munnen i armbågen.

”Det luktar som din mamma”, sa Viktor.

Isak tystnade. Tittade ner i golvet. Han gillade Viktor. Kanske för mycket, tänkte han ibland. Som att han kunde få ett infall att vilja ta på honom, krama honom. Men ibland var Viktor bara elak.

Isak sparkade till en av ölburkarna som skramlade iväg längs korridoren. Viktor öppnade en dörr och lyste in.

”Wow”, sa han. ”Kolla!”

Isak lutade sig fram, förbi Viktor och kikade in i rummet. Det fanns ett stort hål mitt i golvet.

Viktor gick in i rummet, lyste omkring sig och tog upp en sprayburk ur jackfickan.

”Vi borde ta reda på vart det leder”, sa han och såg uppfordrande på Isak.

”Vadå?”

”Var inte så jävla feg”, sa Viktor. ”Hoppa ner bara.”

Isak kikade ner i hålet i golvet.

”Jag är inte feg, men det kan finnas råttor där nere. Råttor med rabies.”

Viktor lyste honom i ansiktet med ficklampan. Isak kisade och höll upp handen för att skydda sig från ljuset.

”Lägg av!”

Viktor skrockade och skakade färgburken.

”Kan du lägga av med det där”, sa Isak. ”Du ritar den där jävla taggen vart du än går. Fattar du inte att om de tar dig så vet de var du har varit?”

”Vadårå? Skulle någon vara här nere och jaga klottrare? Hela Värster ska ju rivas.”

En rutten stank letade sig upp ur hålet och tvingade Isak att lägga armen över näsa och mun.

”Fy fan. Det måste vara nån avloppsledning som pajat.”

Viktor släppte den tomma sprayburken på golvet och gick fram till hålet och kikade ner.

”Sanden är torr i alla fall.”

”Men ändå. Jag tycker vi drar härifrån nu.”

”Varför det?” sa Viktor. ”Vill inte du veta varför det är ett stort hål i golvet?”

Isak blängde på honom och kikade ner i hålet. Det var drygt en meter djupt. Det skulle inte vara så svårt att komma upp igen.

”Kom igen nu”, sa Viktor. ”Vill du inte veta vart det leder?”

Isak skakade på huvudet.

”Oscar sa att alla husen sitter ihop med underjordiska gångar. Det är från åttiotalet, när de trodde att ryssen skulle komma och byggde skyddsrum överallt. Då skulle man kunna ta sig mellan husen för att förvirra fienderna.”

”Din brorsa är full av skit”, sa Viktor. ”Och det är du med om du tror på sånt där. Om det vore en hemlig gång för militären, skulle det inte vara lite snyggare än ett uppbrutet hål i golvet bara?” Han satte sig på huk intill hålet. ”Men eftersom du är en sån fitta så får jag väl jag gå först då.”

Isak lyste efter honom, såg hur han kröp in under golvet. Det flackande ljuset från hans ficklampa lyste upp ur hålet. Isak såg sig omkring. Väggarna slöt sig om honom, som om mörkret gjorde rummet mindre. Han snurrade ett varv, lyste omkring sig med ficklampan. Ljuskäglan studsade över väggarna.

Han tittade ner i hålet. Skenet från Viktors ficklampa syntes inte längre.

”Viktor?”

Inget svar. Isak svalde. Vände sig om och gick mot dörren, men hejdade sig. Om han drog nu så skulle Viktor mobba honom för evigt. Isak suckade och gick tillbaka till hålet. Satte sig på huk och riktade ner lampan i mörkret. Hjärtat bultade. Råttorna skulle komma störtande mot honom när han hoppade ner. De kunde säkert lukta sig till rädsla. Som hundar.

Isak drog ett par djupa andetag och hoppade ner, fortfarande med händerna på kanten för att snabbt kunna dra upp benen när råttorna kom.

Ingenting hände. Han sjönk ner på huk och lyste omkring sig. Det var som ett rum, fast med en takhöjd på drygt en meter.

”Bu!”

Viktor tände ficklampan riktad mot sitt eget ansikte. Isak skrek och ramlade baklänges i sanden. Viktor skrattade.

”Vad fan gör du?”

Viktor fortsatte skratta.

”Du skulle ha sett dig själv. Kom nu, tönt.”

Viktor vände sig om och svepte med lampan omkring sig. Det fanns ett hål i väggen längre bort.

”Vi kollar där borta”, sa Viktor och kröp mot hålet.

Isak pustade vände sig för att följa efter honom. Han svepte med ficklampan tills ljuset landade på någonting precis bredvid Viktor, som skrek och kastade sig åt sidan. Isak ryckte till och tappade ficklampan.

”Fy fan, fy fan, fy fan!” sa Viktor som med darrig hand vände sin egen ficklampa mot det som Isak lyst på.

Först såg det ut som ett dött djur. Ruttnande kött och benpipor från en bröstkorg som stack upp ur sanden. Sedan såg Isak kläderna. Sönderrivna och smutsiga.”

Skräckromanen SKUGGFÖDD av Markus Sköld finns på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Läs skräckromanen ”Skuggfödd”
Skuggfödd: https://www.storytel.com/se/sv/books/1193023-Skuggfödd
Bookbeat: https://www.bookbeat.se/bok/skuggfodd-173364
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/skuggfodd-9788726374698

Om författaren Markus Sköld:

Markus Sköld, bosatt i Stockholm debuterade som författare med skräckromanen Där ute i mörkret. Debuten följdes upp med den kritikerrosade skräckromanen Kalldrag och han är nu aktuell med romanen Skuggfödd.

Han har också skrivit för ljud och har då medverkat i Creepypodden med novellen Bäck-Anders Stuga och med skräckantologin Mörk Framtid för Storytel. Dessutom har han medverkat i ett antal utgivna novellantologier, däribland Zonen vi ärvde, På denna grund, 13 svarta sagor om superskurkar, 13 svarta sagor om superhjältar, Maskinblod 2, Maskinblod 3 och Mörkerseende.
Vid sidan av skrivandet hörs han regelbundet i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är medlem i författarkollektivet Fruktan.

Twitter: http://twitter.com/mskold
Instagram: http://instagram.com/markusskold
Facebook: www.facebook.com/MarkusSkoldAuthor

Ur rysaren DET SOM VÄXER, ute nu!

”När mannen kommer närmare ser jag att han har på sig lila skidglasögon med gult plastglas, slitna kamouflagebyxor och ett nätlinne som en gång förmodligen varit vitt. Hela hans kropp är krum, förvriden som en åldrig trädstam. Skägget är ovårdat och läpparna spruckna och nariga. Jag kan urskilja ett svagt muttrande, som att han pratar för sig själv. Ett monotont ordflöde där bara enstaka ord bryter igenom.

Jag står blickstilla tills han står precis framför mig, får kväljningar när stanken av intorkat svett slår emot mig. Han viftar med sin nariga hand i en gest, tydligen vill han att jag ska följa efter honom. Men jag rör mig fortfarande inte, allt känns overkligt. En kort stund får jag för mig att han är ännu en hallucination. Som att mitt undermedvetna strider mot mig själv med synvillor som vapen. Mannen får något aggressivt i kroppshållningen när han märker min tvekan.

”Kom med nu. Har du slagit rot? Rötter har vi nog av, de är överallt. Som stjärnor när det är molnigt, oändligt många och helt jävla osynliga. Har du läst i den där reseboken än?”

Jag nickar, litar inte på min röst. Jag försöker möta hans blick bakom skidglasögonen, men ögonen syns knappt genom hinnan av smutsrepor och gul plast.”

”Bra, det var ju där allt fanskap började. Då begriper du väl att vi måste prata om Astor?”

*
Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad roman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar:
Storytel
BookBeat
Adlibris

Utdrag ur skräckromanen KALLDRAG av Markus Sköld.
Ur romanen: Ljudet.

”Ljudet följde med Therese ut ur drömmen – ett avlägset ljud som sakta smög sig in i medvetandet. Järn mot sten. Tålmodiga, regelbundna slag.

John sov djupt på sin sida av sängen. Therese satte sig upp och försökte höra varifrån ljudet kom. Det lät inte som om det kom från övervåningen utan från någon annanstans, som om ljudet fortplantade sig genom väggarna. Det sög till i bröstet. Tänk om det var någon i huset.

Hon öppnade sovrumsdörren och kikade ut i hallen. Varför kunde inte Sara ha valt ett rum på samma våning som dem? En liten nattlampa stod på ett bord utanför deras sovrum. Det fanns en nattlampa nedanför trappan också men den måste ha slocknat. Inget annat än kompakt mörker mötte henne från trappan. Ljudet hade försvunnit men det hade lämnat efter sig en svag doft som påminde om brända tändstickor. Hjärtat bultade medan hon tassade ner några trappsteg och satte sig på huk och kikade runt hörnet. Vardagsrummet var fyllt av långa skuggor och plötsligt kände hon sig väldigt naken i sitt tunna nattlinne. Hon lade ena armen över brösten och fortsatte ner för trappan.

Dörren till Saras rum var stängd. Therese smög fram och tryckte försiktigt ner handtaget och lät dörren glida upp. Nattlampan stod på bordet framför fönstret och Sara låg invirad i täcket och sov. Kattis tittade upp från sin plats vid fotändan av sängen och såg på henne med lysande kattögon. Therese gick fram till sängen och strök Sara över håret. Hon vred sig i sömnen. Therese smög försiktigt ut ur rummet och drog igen dörren bakom sig. Hade hon inbillat sig ljudet? Det kanske bara var rester från en dröm och sedan hade hon skrämt upp sig själv. Therese tände nattlampan och smög upp för trappan igen.

När hon närmade sig övervåningen kände hon en svag doft i luften. Inte doften av tändstickor som hon känt tidigare utan något annat. Sött, och lite som parfym. Men det fanns något i den som hon kände igen. Hon drog in luft genom näsan och höll andan. Doften påminde henne om bananer. Lika plötsligt som den hade uppstått försvann den. Therese huttrade till och drog händerna längs överarmarna.

Hon smög tillbaka mot sovrummet. Adrenalinet hade sjunkit undan och hon kände sig dåsig. Hon drog täcket hela vägen upp till hakan och slöt ögonen. Sömnen var på väg och den sköna slummern närmade sig när hon hörde ett ljud. Hon öppnade ögonen. Det var inte samma ljud som hon hört tidigare utan att något annat. Ett bekant ljud. Det tog några sekunder innan hon kunde placera det, men när hon gjorde det spärrade hon upp ögonen och kände hur de kalla kårarna kom krypande igen. Det var ljudet från dörren till sovrummet som öppnades.

Therese tittade upp mot dörren och såg att den stod på glänt. Visst hade hon stängt den när hon kom tillbaka? John sov fortfarande i samma position. Therese satte sig upp i sängen. Då såg hon honom.

Vid fotändan stod samma man som hon sett bakom huset, med ålderdomliga kläder och en gruvhacka i handen. Han stirrade på henne.

Therese knep ihop ögonen, skrek och skakade på huvudet tills hon kände händer som grep runt hennes axlar.

”Therese! Det är jag! Vad är det?”

Hon lade armarna runt halsen på John och kramade hårt medan hon tvingade sig att öppna ögonen och titta mot sängens fotända. Mannen var borta.

”Vart tog han vägen?”

”Vem?”

”Det stod nån vid fotändan av sängen, han …”

John skakade på huvudet.

”Det är ingen här. Du måste ha drömt.”

Skräckromanen KALLDRAG av Markus Sköld finns på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Läs skräckromanen ”Kalldrag”
Storytel: https://www.storytel.com/se/sv/books/64421-Kalldrag
Bookbeat: https://www.bookbeat.se/bok/kalldrag-23370
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/kalldrag-9789176970065

Om författaren Markus Sköld:

Markus Sköld, bosatt i Stockholm, debuterade som författare med skräckromanen Där ute i mörkret. Debuten följdes upp med den kritikerrosade skräckromanen Kalldrag och han är nu aktuell med romanen Skuggfödd.

Han har också skrivit för ljud och har då medverkat i Creepypodden med novellen Bäck-Anders Stuga och med skräckantologin Mörk Framtid för Storytel. Dessutom har han medverkat i ett antal utgivna novellantologier, däribland Zonen vi ärvde, På denna grund, 13 svarta sagor om superskurkar, 13 svarta sagor om superhjältar, Maskinblod 2, Maskinblod 3 och Mörkerseende.

Vid sidan av skrivandet hörs han regelbundet i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är medlem i författarkollektivet Fruktan.

Twitter: http://twitter.com/mskold
Instagram: http://instagram.com/markusskold
Facebook: www.facebook.com/MarkusSkoldAuthor

Ur rysaren DET SOM VÄXER: Flugorna

”Jag hör ljudet innan jag förstår vad det är jag ser. Surrandet i rummet är bedövande. Fönstret är täckt av flugor. De myllrar och kravlar över varandra som en enda svart kropp i rörelse. En levande massa av stora ögon, vibrerande vingar och nålstunna ben. Jag har aldrig sett något liknande.

Det tar emot bara att närma sig dem, men jag är tvungen. Det måste bero på att huset har stått tomt länge, intalar jag mig själv. Saker har vaknat till liv av värmen i huset, nu när jag kommit hit. Jag närmar mig sammanbitet det stora fönstret och för motvilligt handen genom den kravlande massan. Med ryckiga rörelser fumlar jag efter fönsterhaken, försöker att inte tänka på vad det är som slår mot min hand.

Till slut lyckas jag smälla upp fönstret. Som en enda kropp flyger de ut i den mörknande höstkvällen. Jag drar igen det tröga fönstret med alldeles för mycket kraft, det hörs en skarp smäll i tystnaden efter insekterna. Andas djupt och upprepar för mig själv att de bara vaknade till av värmen i huset, inget annat.

Jag tvingar mig själv att inte undra över varför så många var i just det här rummet.

*
Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad spänningsroman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar:
Storytel
BookBeat
Adlibris

Utdrag ur skräckromanen DÄR UTE I MÖRKRET av Markus Sköld.
Ur romanen: Jakt.

”Fullmånen steg upp över träden. Yngve ställde ner älgstudsaren i gruset och lutade pipan mot benet. Han hade lovat Gunilla att komma hem i tid ikväll. Nu var klockan redan nio och han hade fullständigt tappat spåret efter älgen. Magen kurrade när han tänkte på maten där hemma som med all säkerhet redan var kall.

Han tog fram snusdosan och bakade en snus som han lade in under läppen. Som viltvårdare var det hans ansvar att spåra den skadeskjutna älgen men den här gången kändes det som om han höll på att gå bet.

Veckan hade ju börjat så bra. Några jägare från södra Norrland hade kommit till Mossfors. Han hade betraktat dem med viss tveksamhet, men påmint sig själv att det var bra för bygden. Utan turister skulle Mossfors inte överleva. Som tur var hade det visat sig att de nya jägarna var riktigt duktiga. De hade fällt två älgar under veckan. Rena fina skott som sänkte djuren direkt. Men idag, sista dagen, hade en av dem satt ett skott i ändan på en älgtjur som gav sig av rakt in i skogen.

De hade erbjudit sig att spåra älgen själva, men Yngve hade insisterat på att göra det själv. Något han nu ångrade. Benen var stela och ryggen värkte. Och trots att han vuxit upp i de här skogarna kände han inte igen sig.

En grusväg sträckte ut sig framför honom. Den ledde antingen upp mot berget eller till någon av de många gruvarbetarstugorna som låg utspridda lite överallt i skogarna. Yngve sträckte på sig och suckade. Axlarna värkte av gevärets tyngd. Han borde gå hem, även om det tog emot att ge upp. Frågan var bara åt vilket håll han skulle gå. Han hade informerat många nykomlingar hur de skulle göra om de gick vilse i skogarna – om de hittade en väg så skulle de följa den. Vägar leder alltid någonstans. Han spanade åt båda hållen längs vägen. Den sluttade uppåt åt höger, så han bestämde sig för att gå till vänster – ner för berget.

Ett ljud inifrån skogen fick honom att stanna till och lyssna. Månskenet lyste upp vägen, men inne bland träden var det nästan helt mörkt. Han lyfte geväret och svepte fram och tillbaka medan han kikade i kikarsiktet. Det hjälpte inte. Träd och stenar kastade skuggor kors och tvärs och varje skugga kunde dölja en älg eller något annat djur. Han närmade sig skogsbrynet med ögon och öron på helspänn. Om det var älgen borde den vara uttröttad vid det här laget, men det fanns alltid en risk att den hade krafter kvar till ett sista flyktförsök. Det kunde också vara något annat som rörde sig där inne. Det fanns gott om björn i trakten och han ville varken skrämma iväg älgen eller locka till sig en björn.

Skogsmarken var täckt av mossa, barr och kvistar. Han satte ner foten försiktigt för att inte ge några ljud ifrån sig. Hjärtat slog snabbare. Med geväret redo sjönk han ner på huk och lyssnade. Skogen var helt tyst. Det enda som hördes var hans egna andetag.

Han reste sig upp och trevade med foten för att hitta ett ställe att sätta ner den. En kvist knakade till som ett pistolskott i den tysta skogen och han svor för sig själv. Längre in i skogen rörde sig en skepnad mellan två träd och försvann igen. Det gick så fort att han knappt hann se vad det var, men någon älg var det inte. Så vitt han kunde se gick det på två ben. Kunde det vara en människa? Men vem skulle smyga runt i skogen så här dags?

”Hallå. Är det nån där?”

Inget svar. Yngve svalde och tog ett steg bakåt. Skepnaden var alldeles för stor för att vara en människa. Kanske var det en björn? En stor björn. Men björnar gick inte runt på två ben.

Han hade spenderat större delen av sitt liv i skogen och visste när naturen blev farlig. Han kunde känna i skelettet när det var dags att vända eller ett djur var på väg att anfalla. Med geväret redo backade han ut mot vägen och knäckte ytterligare några kvistar. Han andades tungt och kände en droppe svett rinna ner över tinningen.

Morrandet började svagt men ökade i styrka. Yngve svalde. Hjärtat slog så hårt att det gjorde ont. Skuggorna rörde sig bland träden och han såg ett par gula ögon som stirrade på honom. De sjönk längre ner mot marken och en skepnad bröt sig loss, kröp mot honom.

Yngve höjde geväret. Kikarsiktet förstorade allting och förändrade bilden framför honom. Skepnaden var försvunnen. Andningen stockade sig i halsen. Några svep fram och tillbaka med geväret, men det gick inte att få korn på varelsen. Han sänkte geväret och såg sig om. Den var borta.

Han tog några snubblande steg ut på grusvägen och började springa. Efter ungefär hundra meter högg krampen honom i sidan och han var tvungen att sakta ner och gå istället. Blodsmak spred sig i munnen, som om han hade tuggat på aluminiumfolie.

Någonting rörde sig i ögonvrån. Han snodde runt med geväret redo. Ingenting där, men han hörde återigen morrandet. En rörelse, lite längre fram i skogen och han vände sig mot den.

Yngve höjde geväret och osäkrade. Nästa gång han såg en skymt av den tänkte han skjuta, vad det än var för något. Händerna darrade. Han andades djupt några gånger, men händerna fortsatte skaka. Han svalde igen. Såg han inte en rörelse där borta mellan träden? Han tog ett steg åt sidan, höjde geväret och siktade. Det kunde vara en sten, eller så var det varelsen. Han slöt fingret runt avtryckaren och då hörde han morrandet igen, precis bakom honom. Han slickade sig om läpparna och tog spjärn. Morrandet ökade till ett vrål samtidigt som Yngve snodde runt.”

Skräckromanen Där ute i mörkret av Markus Sköld finns på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Läs den här:
Storytel: https://www.storytel.com/se/sv/books/764979-Där-ute-i-mörkret
Bookbeat: https://www.bookbeat.se/bok/dar-ute-i-morkret-117076
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/dar-ute-i-morkret-9789198411812

Om författaren Markus Sköld:

Markus Sköld, bosatt i Stockholm, debuterade som författare med skräckromanen Där ute i mörkret. Debuten följdes upp med den kritikerrosade skräckromanen Kalldrag och han är nu aktuell med romanen Skuggfödd.

Han har också skrivit för ljud och har då medverkat i Creepypodden med novellen Bäck-Anders Stuga och med skräckantologin Mörk Framtid för Storytel. Dessutom har han medverkat i ett antal utgivna novellantologier, däribland Zonen vi ärvde, På denna grund, 13 svarta sagor om superskurkar, 13 svarta sagor om superhjältar, Maskinblod 2, Maskinblod 3 och Mörkerseende.

Vid sidan av skrivandet hörs han regelbundet i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är medlem i författarkollektivet Fruktan.

Twitter: http://twitter.com/mskold
Instagram: http://instagram.com/markusskold
Facebook: www.facebook.com/MarkusSkoldAuthor

Ur rysaren DET SOM VÄXER: Insekterna

”Halvvägs ner för trappan hör jag henne skrika till. Ett skärande skrik. Jag springer snabbt tillbaka och sliter upp badrumsdörren, försöker förstå vad som har hänt. Ulrika står fortfarande på stegen och klamrar i den bortskruvade fläkten med ena handen och med den andra drar hon handen genom sitt ljusa hår om och om igen. Svarta korn faller från det ljusa håret och singlar ner mot golvet. Hennes ansikte är blekt och ögonen vidöppna. Jag förstår inte vad som är fel.
”Vad hände? Är du okej?”
Hon nickar och sväljer.
”Det fanns bara mer än jag hade förväntat mig däruppe, fick det över mig” säger hon och ser ner mot golvet. Jag följer hennes blick. Badrumsgolvets vita kakel är täckt av hundratals skalbaggar, de måste ha vällt fram ur hålet bakom fläkten. Döda, svarta små skalbaggar i drivor. Ulrika harklar sig och verkar försöka återfå fattningen.
”Förklarar väl tejpen, antar jag. Någon som inte orkat ta tag i problemet utan bara tejpade för och hoppades att de skulle självdö där inne.”
Jag ser ner i golvet igen, har svårt att släppa insekterna med blicken. Som att de ska börja röra sig, kravla över golvet som en mörk, levande skugga. Men allt det svarta på golvet ligger stilla och orörligt.

*
Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad spänningsroman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar:
Storytel
BookBeat
Adlibris

Vill du läsa fler kloka och tänkvärda visdomsord från vaktchefen Tony? Köp boken!

https://www.sfbok.se/produkt/kottmarknad-214324

https://www.adlibris.com/se/bok/kottmarknad-9789189115149

Vill du läsa fler kloka och tänkvärda visdomsord från vaktchefen Tony? Köp boken!

https://www.sfbok.se/produkt/kottmarknad-214324

https://www.adlibris.com/se/bok/kottmarknad-9789189115149

Utdrag ur skräckromanen SKUGGFÖDD av Markus Sköld.
Ur romanen: Ensam.

”Skuggorna runt gatlyktan rörde sig. Patrick ”Pricken” Persson kliade sig i skäggstubben medan han stirrade ut genom fönstret. Det var andra gången den här kvällen som han hade sett något där ute. Först hade han trott att det var en granne, men nu var han inte lika säker.

Portarna fjorton, sexton och arton var redan tömda, och känslan av spökstad blev mer och mer påtaglig. Det var tyst. Ingen som skrek eller bråkade.

Flyttbilarna hade avlöst varandra utanför porten den senaste veckan och han visste inte hur många som var kvar i trapphuset. Kanske var det bara han.

Att bråka med kommunen hade lönat sig. Han skulle få en betydligt bättre ersättningslägenhet än den de först erbjudit honom, men priset var att han skulle bli tvungen att vänta. Beskedet om när flyttfirman skulle komma satt på kylskåpsdörren med en magnet. Två veckor till i den här lägenheten. Han tittade upp mot taket och lyssnade. Det var svårt att vänja sig vid tystnaden. Jyrki – fyllefinnen från våningen ovanför – brukade alltid väsnas, spela finsk dansbandsmusik och slå i väggarna när han drack. Kanske hade han redan flyttat. Eller så var han så drängfull så att han hade somnat.

Det skramlade till från ventilationen. Ljuden hade börjat i takt med att folk flyttade ut. Han satte sig upp i soffan och lyssnade. En serie avlägset skramlande knatter ekade in i lägenheten genom ventilationsgallret uppe vid taket. Som om någon tappat ner något i ventilationsschaktet. Eller som om någon kröp omkring där inne.

Det var ingen idé att ringa om det. Kommunen gjorde bara precis så mycket som krävdes enligt lagen, och skrammel i ventilationen skulle knappast orsaka några utryckningar nu när huset ändå skulle rivas.

Skuggorna vid trädet var tillbaka. Det kändes som om de såg på honom. Han andades tungt och ruskade av sig en rysning som kilade över ryggraden. Utan att släppa skuggorna med blicken skyndade han sig bort till dörren för att dubbelkolla att den var låst.

Bara en gång hade han glömt att låsa ytterdörren. Det var när han nyss hade flyttat in. Jyrki hade tagit fel på våning, ramlat in i lägenheten, trott att Pricken brutit sig in och viftat med kniv. Sedan dess hade han aldrig missat att låsa dörren. Inte heller den här gången.

Han gick tillbaka till fönstret. Bara två veckor kvar, tänkte han. Två veckor.

Skuggorna rörde sig över gräset. Det gick bara att se svaga skiftningar i mörkret, men han visste. Det var en skugga som rörde sig av sig självt där ute, alldeles intill gatlyktans sken, som om den inte riktigt vågade sig in i ljuset men ändå var fascinerat av det. Pricken stirrade ut i mörkret. Skuggorna stirrade tillbaka på honom. De visste precis var han var.”

Skräckromanen SKUGGFÖDD av Markus Sköld finns på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Läs skräckromanen ”Skuggfödd”
Skuggfödd: https://www.storytel.com/se/sv/books/1193023-Skuggfödd
Bookbeat: https://www.bookbeat.se/bok/skuggfodd-173364
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/skuggfodd-9788726374698

Om författaren Markus Sköld:

Markus Sköld, bosatt i Stockholm, debuterade som författare med skräckromanen Där ute i mörkret. Debuten följdes upp med den kritikerrosade skräckromanen Kalldrag och han är nu aktuell med romanen Skuggfödd.

Han har också skrivit för ljud och har då medverkat i Creepypodden med novellen Bäck-Anders Stuga och med skräckantologin Mörk Framtid för Storytel. Dessutom har han medverkat i ett antal utgivna novellantologier, däribland Zonen vi ärvde, På denna grund, 13 svarta sagor om superskurkar, 13 svarta sagor om superhjältar, Maskinblod 2, Maskinblod 3 och Mörkerseende.

Vid sidan av skrivandet hörs han regelbundet i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är medlem i författarkollektivet Fruktan.

Twitter: http://twitter.com/mskold
Instagram: http://instagram.com/markusskold
Facebook: www.facebook.com/MarkusSkoldAuthor

Ur rysaren DET SOM VÄXER: Ovädret

”Så sänker sig en svärta över landskapet, världen faller i skuggor. Gråa moln tornar upp sig över himlen. Jag vänder mig om för att återvända till huset.

Medan jag går uppför backen förändras ljuset ännu mer, jag ser upp mot himlen. Det ser ut som att de svarta molnen samlas precis ovanför mig. Becksvarta rör de sig i en virvel samtidigt som en våg av mörka moln väller fram. Bara ett ögonblick senare börjar regnet forsa ner. Det är som att himlen slits sönder. Intensivt ljussken lyser upp landskapet. Blixtar skär igenom himlen som ett luftanfall, åskmullret är öronbedövande.

Jag borde springa mot huset för att söka skydd, men istället stannar jag. Himlen ser inte ut som jag någonsin sett den tidigare. Det ser ut som om något öppnas, som att något sträcks ut.

Jag står som fastfrusen med blicken fäst på himlafenomenet. Luften är fylld av ett hårt vinddrag och sikten skyms av det massiva skyfallet. Jag kan inte ta in det som utspelar sig ovan mig. Det är som att inget av det som sker framför mina ögon är på riktigt. En skarp blixt lyser upp himlen och får mig att vakna ur paralyseringen.”

*
Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad spänningsroman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar:
Storytel
BookBeat
Adlibris

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Utdrag ur skräckromanen KALLDRAG av Markus Sköld.
Ur romanen: Källaren.

”Therese vek ihop flyttkartongen och lutade den mot väggen bredvid källardörren. Det kröp i skinnet när hon tänkte på den smala trappan ner till källaren, ner i underjorden. Det fanns inga fönster där nere.

John fick bära ner den när han kom in.

Therese satte sig i en av fåtöljerna och tog upp en tidning. Hon sneglade på kartongen och bet sig i läppen. Att bära ner den i källaren var det sista, sedan skulle allt vara på plats. Snart skulle hon vara ensam i huset. Vardagen i Gränshammar närmade sig. John hade jobbet och Sara hade förskolan, men vad skulle hon själv göra? Inget jobb, inga projekt. Hennes enda ansvar skulle vara huset.

Hon reste sig, gick fram till källardörren och öppnade den. Det skarpa höstljuset bakom henne lyste bara upp en del av trappan och hennes silhuett i dörröppningen kastade en skugga som svaldes av mörkret några trappsteg ner. Hon trevade med handen innanför dörren och letade efter strömbrytaren. Det var en äldre modell, en sådan som man vred på för att tända. Lamporna blinkade några gånger innan strömbrytaren var i rätt läge. Hon drog ett djupt andetag och tog kartongen under armen.

Det knakade i trappan när hon satte ner foten. Hon kastade en blick bakåt och gick sedan snabbt ner för trappan. Lika bra att få det överstökat.

Det satt ett proppskåp på väggen vid foten av trappan. Therese hejdade sig några sekunder. Hon strök händerna över håren som ställt sig upp på armarna innan hon klev ner från sista trappsteget och satte sin nakna fot på det kalla betonggolvet.

Hon rättade till kartongen under armen och tassade vidare genom korridoren som ledde in i källaren.

En tavla satt på väggen där korridoren svängde. Det var ett svartvitt foto av huset, förmodligen taget när det var nybyggt. Ramen var skavd på ena sidan, som om den legat inklämd någonstans. Det stod någon i skogsbrynet precis i utkanten av fotot. Uppenbarligen någon som inte skulle ha varit med på bilden. Therese lutade sig närmare, men bilden var gammal och suddig och den lilla skärpa som fanns låg på huset. Det gick inte att se mer än en otydlig skepnad. Trots det kändes det som om den stirrade rakt på henne.

Therese ryste till och lyfte omväxlande på fötterna för att undvika kylan. Varför skulle någon sätta upp något på väggarna här nere? Hade någon bott i källaren? Vem skulle vilja det?

Lamporna blinkade till. Therese höll andan och hjärtat bultade. Hon såg sig omkring. Det måste vara glapp i strömbrytaren.

Hon skyndade vidare, följde korridoren förbi tavlan och kom ut i ett större rum. I bortre änden fanns ett prång där husets värmepanna en gång stått. Förmodligen hade den och all tillhörande utrustning monterats bort när de drog in fjärrvärmen. Den hade lämnat oregelbundna skrymslen efter sig som egentligen inte passade till någonting.

Lamporna blinkade till, men fortsatte att lysa. En kall droppe svett rann från armhålan och ner längs sidan av kroppen. Hon andades tungt. Resten av flyttkartongerna stod i hörnet där John hade ställt dem. Therese lutade sin kartong mot de andra och skyndade tillbaka mot trappan.

En smäll ekade genom källaren. Dörren hade slagit igen. Det fräste till från lamporna och ett ögonblick senare slocknade de.

Mörkret sveptes runt henne som en kompakt slöja och fick det att snurra i huvudet så att hon inte längre visste åt vilket håll trappan låg. Therese blinkade i mörkret. Det var som att få en ögonbindel för ögonen. Hon kunde inte röra sig. Någonstans hördes ett svagt prasslande ljud, som om någon bläddrade i en tidning. Hon stod orörlig och lyssnade till sina egna andetag. Armarna skakade och drog snart med sig resten av kroppen. Det lät som om det prasslande ljudet rörde sig runt henne – som ett rovdjur som cirklade runt sitt byte.”

Skräckromanen KALLDRAG av Markus Sköld finns på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Läs skräckromanen ”Kalldrag”
Storytel: https://www.storytel.com/se/sv/books/64421-Kalldrag
Bookbeat: https://www.bookbeat.se/bok/kalldrag-23370
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/kalldrag-9789176970065

Om författaren Markus Sköld:

Markus Sköld, bosatt i Stockholm, debuterade som författare med skräckromanen Där ute i mörkret. Debuten följdes upp med den kritikerrosade skräckromanen Kalldrag och han är nu aktuell med romanen Skuggfödd.

Han har också skrivit för ljud och har då medverkat i Creepypodden med novellen Bäck-Anders Stuga och med skräckantologin Mörk Framtid för Storytel. Dessutom har han medverkat i ett antal utgivna novellantologier, däribland Zonen vi ärvde, På denna grund, 13 svarta sagor om superskurkar, 13 svarta sagor om superhjältar, Maskinblod 2, Maskinblod 3 och Mörkerseende.

Vid sidan av skrivandet hörs han regelbundet i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är medlem i författarkollektivet Fruktan.

Twitter: http://twitter.com/mskold
Instagram: http://instagram.com/markusskold
Facebook: www.facebook.com/MarkusSkoldAuthor

Ur rysaren DET SOM VÄXER:

”I rummet står ett ensamt, ålderdomligt skåp intill en av väggarna. Ett allmogeskåp dekorerat med något som på håll påminner mig om gamla kurbitsmålningar. Först tror jag att det är ett bibliskt motiv, men när jag går närmare bryts illusionen.

Dekorationerna befinner sig i ett märkligt gränsland mellan svensk allmoge och hieroglyfer. Jag kan inte tyda några ord, trots att markeringar längs hela sidan ser ut som text. Det är inga bokstäver jag kan läsa. Intill de snirkliga, spretiga symbolerna finns målade växtrankor längs hela skåpet. I överkant syns tunna grenar och smala blad, i mitten ser det ut som en knotig stam och längst ner har konstnären inkluderat rötterna i intrikata mönster, som att hela skåpet är en enda levande växt.

Mitt på skåpdörren finns en målning av en mänsklig gestalt, men när jag ser på den är det något som stör mig. Som att något är förvrängt med formen, som att något inte stämmer med perspektivet. Gestaltens ben och armar är för hårda och har för skarpa kanter. Som att en människa sträckt ut sig och växt samman med löven och rötterna som ringar in den. Gestalten saknar ansiktsdrag. När jag kommer närmare ser jag att någon medvetet utplånat det, slipat bort varje spår av ansiktet.”
*
Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠
*

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad spänningsroman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar:
Storytel
BookBeat
Adlibris

DT.se: Skräck från Bingsjö när författarparet lämnade mysdeckaren:
”VI HAR INTE MÖRDAT VARANDRA ÄN”
Läs intervjun här!

Ur artikeln:
Boel Bermann och Olle Söderström både lever och arbetar ihop, de är ett par både i författarskapet och privat. Tillsammans har de bland annat skrivit pusseldeckaren ”Majken Linds Mordmysterier” för Storytel. Nu är de aktuella med något helt annat, romanen ”Det som växer”. En spänningsroman med övernaturliga inslag.
– Vi funderade över var vi skulle lägga den i för genre. Skräck kopplar folk till att det kommer en ”scare” var sjunde minut. Det här är en ganska stillsam och stämningsfull berättelse, men den har skräckinslag. Det är inget socialrealistiskt deckarbygge, säger Olle Söderström.

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en Lovecraft-inspirerad roman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris

Om spänningsromanen Det som växer

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

Titel: Det som växer
Författare: Boel Bermann, Olle Söderström
Förlag: Saga Egmont
Utgivningsdatum: 2020-12-11
Genre: Spänning, mysterium, skräck
Format: Ljudbok, e-bok
ISBN (Ljudbok): 9788726754773
ISBN (E-bok): 9788726754902

Förbered dej för en suggestiv berättelse om mysterier från det förflutna och oförklarliga händelser i en öde sekelskiftesvilla på svenska landsbygden skriven av Fruktan-medlemmen Boel Bermann och Olle Söderström.

I ett gammalt hus i Dalarna försöker Mirjam skriva en bok om sin farfar, en känd författare som försvann under mystiska omständigheter. Men att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon ser faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar…

Rysaren Det som växer finns nu ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris

Jag kan höra ett skrik av förtjusning följt av små, plaskande ljud. Av små barnfötter som springer mot blöta klinkers. Gurglande lyckliga skratt tränger igenom dörrspringan precis innan jag smäller igen den.
Trots att jag vet att den gått i lås rycker jag i dörrhandtaget på dörren, bara för att försäkra mig om att den verkligen är låst. Att de är där inne och jag därute. Det är en extra säkerhetskoll, jag borde verkligen inte bete mig så, men kan inte låta bli. Inte sedan incidenten.

De har kommit ut flera gånger. För många gånger. Fast nu för tiden inspekterar vakterna utrymmet varje morgon och varje kväll. Kontrollerar väggar, tak och golv. Det ska inte vara möjligt för dem att rymma igen. Säger de.

Men jag vet att vakterna är av undermålig mänsklig kvalité. Det visste han också, redan när han anställde dem. Slöa män och tröga kvinnor som alla består av muskelmassa och som drivs av anabola steroider. Men man tager vad man haver, minns jag att han sa och plirade bakom sina runda glasögon. Det är svårt att få tag i bra folk nu för tiden, det är tur att du är här.

Det var det. Nu vet jag det. Jag visste naturligtvis att jag skulle vara till stor nytta för projektet, men jag insåg inte exakt till vilken grad. Jag vill tänka att han förstod det, att han visste mer än jag visste då. Men sannolikt insåg han inte hur sanna orden var då, även om han menade dem. Hur kvicktänkt och snabbt jag agerade när de var nära att ta sig ut ur den underjordiska byggnaden.

Larmet gick. Lamporna började blinka skarpt rött. Dörren stod öppen ut mot korridoren och jag såg dem rusa förbi. Jag minns att jag tänkte flera tankar samtidigt. Som att de trängdes i en och samma millisekund. Att försökspersonerna under inga omständigheter fick ta sig ut. Att jag måste skydda projektet. Att de måste vara väldigt, väldigt hungriga.

Lyckligtvis konkurrerade inte tankarna, de samarbetade. Min snabba uppfattningsförmåga drog en enkel slutsats och jag agerade kvickt därefter. Jag räddade projektet från upptäckt och därmed forskningen som kunde avgöra mänsklighetens framtid.

Allt det genom att ta tag i första, bästa föremål och sedan slå honom extremt hårt i bakhuvudet, så att skallen spräcktes. Lukten av blod fick dem att vända om och rusa rakt in i rummet. Medan de var upptagna med sin måltid kunde jag enkelt ta mig ur den isolerade kammaren och trycka på knappen för hermetisk tillslutning och gasning.

Det var inte idealt att döda försökspersonerna. Men det fanns fler.

Även om de främst attackerade byten som gick att äta hade de ett flertal gånger förstört teknisk utrustning och datacentraler, oklart varför. Jag kunde inte riskera att de skulle förstöra mig. Jag hade trots att ett förprogrammerat uppdrag av företaget och av min ägare. Att försöka avla fram en ny människa som kan överleva under de mest extrema omständigheter.

Men på ett olyckligt sätt hade hans forskning missuppfattats. De andra forskarna på anläggningen hade haft problem med hans modifikationer. Svårigheten hade enligt dem varit att dra gränsen för när försökspersonerna fortfarande ansågs vara människor. De hade uttryckt vad de kallade etiska problem. Jag hade aldrig programmerats för att förstå eller hantera den typen av breda, känslomässiga register som de hade uppvisat innan han gasade dem. Nu fanns inte heller han kvar att hjälpa mig bedöma saken.

Men med så pass minimala modifikationer som jag trots allt gjort på försökspersonernas arvsmassa bedömer jag ändå att de fortfarande är mänskliga. Att de kan kategoriserar som människor. Så snart de kan föröka sig själva ska de naturligtvis släppas ut. För mänsklighetens bästa.
*
Novellen Reaktionsförmåga av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*
Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Båda dessa meningar ska inkluderas i texten:
1. Jag kan höra ett skrik av förtjusning följt av små, plaskande ljud.
2. Men på ett olyckligt sätt hade hans forskning missuppfattats.
Skrivtid: 20 minuter

Det är mörkt utanför tunnelbanestationen, förvånansvärt mörkt. Men det tar en stund innan hon inser det. Hon är så uppe i sina egna tankar över vad hon ska ta sig till. För att hon fick sparken från butiken tidigare på dagen. Helt utan anledning. Svartjobb, det kunde hänt närsomhelst. Ändå var hon så oförberedd på att det hände. Bara för att mellanchefen Jenny aldrig gillat henne. Hela dagen gick i en dvala, hon gjorde arbetsuppgifterna i någon slags ren överlevnadsinstinkt tills hon kunde lämna allt bakom sig. Det bara surrar i huvudet, det är därför som hon inte har sett någonting omkring sig. Som att paniken över obetalda räkningar och hur hon ska klara sig framöver har skapat en mörk tunnel av ångest. Som hindrat henne för att se det som omger henne.

Allt har varit mörkt, tyst och stilla ända sedan hon lämnade den hårt upplysta tunnelbanestationen. Ingen klev av tunnelbanan förutom hon. Det var ingen som rörde sig i centrum, ingen som kom längst gångvägen. Hon höjer blicken och ser framåt längst gångvägen, längre bort skymtar hyreshuset som hon bor i på kullen. Blicken glider vidare från backen där hon står. Hon ser ut över alla de höga miljonprogramshusens hårda siluetter i grå betong och den upplysta tunnelbaneperrongen som höjer sig över det platta landskapet. Tystnad och mörker. Något är fel, men hon kan inte komma på vad det är. Så fruktansvärt tyst och stilla. Det är aldrig så på kvällarna här. Aldrig. Inte så länge hon kan minnas har det varit så här tyst och folktomt när hon kommer hem från kvällspasset.

En svag vind sveper förbi, får en plastpåse på marken framför henne att fladdra till. Den vita, sladdriga plasten nästan lyser i mörkret. Det är då hon inser att allt är nedsläckt. Allt som borde lysa, allt som alltid lyser upp kvällen. Allt. Centrumskyltarna i sina klara färger och bostadshusens alla fönster. Bortsett från tunnelbanestationen och gatubelysningen längst gångvägen finns det inte något ljus någonstans.

En kall vind sveper förbi och hennes andedräkt formar plötsligt ett vitt moln. Hon huttrar till innan hon inser det bisarra i det hela. Att det är en sensommarkväll. Att det inte borde vara så här mörkt eller kallt. Att det fortfarande borde vara en ljus kväll med människor som sitter på balkonger och skålar eller grillar lite för sent eller går en kvällspromenad med sina bjäbbiga hundar eller en joggare som plågat springer förbi eller precis vad som helst.

Den första instinkten är att hon borde ringa någon. Men hon inte vet ändå vad hon ska säga eller vem hon skulle ringa. Den andra instinkten är att hon borde vända om och gå tillbaka till den upplysta tunnelbanestationen. För att något är väldigt, väldigt fel.

Men så ser hon framåt till det gamla, slitna funkishyreshus på höjden där hon bor. Där fönstren lyser. Det är det enda huset där det kommer ljus från fönstren i hela området. Någonting i bakhuvudet skriker. Men hon lyssnar inte. Det har varit en sådan hemsk dag, hon är bara utmattad och ledsen. Hon vill inte tänka. Hon vill bara komma hem till ljuset och värmen i sin lilla, ombonade lägenhet. Uppgivenheten efter det som hänt tidigare gör att hon är så desperat efter tryggheten hemma.

Istället för att vända om tar hon ett djupt andetag, tar tag om sin väskas axelband som hon har korsat över bröstet och börjar springa. Hon vet inte ens varför hon springer, det enda hon vet är att hon måste ta sig hem så fort hon kan.

Temperaturen sjunker så fort att hon kan känna det. Luften fylls av vita flagor. Hon vet inte vad som händer, bara springer. Iskristaller slår mot ansiktet. Till slut når hon fram till porten till trevåningshuset, ser sin reflektion i det mörka glaset. Tar hårt tag om det kalla metallhandtaget med ena handen och trycker desperat in koden på dosan intill med den andra.

Inget händer. Ingen grön lampa, inget knäppande ljud av att dörren nu är olåst. Hon tycker hårt i dörren. Det känns som att mörkret och kylan sluter sig om henne.

Med fumliga, frusna fingrar sliter hon upp mobilen ur fickan för att ringa, vet inte vem, kan vara vem som helst. Hon kan inte tänka. Men inget händer när hon försöker aktivera den. Mobilen är död, skärmen svart.

Så minns hon plötsligt nyckeln till porten, förbannar sig själv för att det inte var hennes första instinkt. Rotar runt med hetsiga rörelser i väskan, men den är som ett stort svart hål. Efter vad som känns som en evighet hittar fingrarna till slut det hon letar efter. Fingrarna tar tag om nyckelbandet och hon sliter upp det. Nu fryser hon så mycket att hon skakar. Kämpar i vad som känns som en evighet innan hon lyckas få i nyckeln i låset. Vrider om, hör klickandet. Sliter upp dörren och nästan kastar sig in i trapphuset där värmen slår emot henne. Vänder sig snabbt om och pressar igen ytterdörren bakom sig.

Så tänds det rörelseaktiverade ljuset i trapphuset, lyser upp allt det slitna och välbekanta. Från en lägenhet i närheten hör hon musik tränga ut genom dörren. Hon andas ut långsamt, känner hur hon slappnar av. Hon försöker förstå vad som hänt, varför hon reagerat som hon gjorde. Hur fantasin har lurat henne, skapat skuggor och faror som inte finns. Hon vänder sig långsamt om och ser ut genom glaset i ytterdörren. Ser ut på mörkret och det svaga ljuset från de matta gatlyktorna. Sedan går hon nästan baklänges mot hissen. Det är som att hon inte riktigt vågar vända ryggen mot mörkret där ute än.

Men så vänder hon sig motvilligt om och trycker på hissknappen. En lampa tänds och hon hör det välbekanta ljudet av när hissen nått ner till bottenvåningen. Hon hör hur de inre dörrarna öppnas med ett gnisslande, öppnar den yttre dörren och går in. Trycker på knappen för tredje våningen. Dörrarna stängs med ett raspande. Plågsamt långsamt rör sig hissen uppåt. Dörrarna öppnas igen, just när ljuset slocknar i hissen.

Hon tar ett trevade steg ut i den upplysta korridoren. Taklamporna slocknar. Hon sväljer oroligt, kroppen skakar. Kylan är här nu. I huset. Hon har inte släppt nycklarna, utan kramar de så hårt i handen att det gör ont. Tar ännu ett steg, sedan ännu ett. Når till sist lägenhetsdörren. Med trevande rörelser hittar hon nyckelhålet och efter ett tag lyckas hon få upp ytterdörren. Hon går in i lägenheten och stänger dörren bakom sig med vana rörelser och låser. Sedan tänder hon i taket och ljuset strålar på ett sätt som de aldrig gjort tidigare. Ljuset är överallt, klart och vitt. Hon ser ut genom fönstret i vardagsrummet. Ute verkar det ha slutat snöa, på något sätt verkar himlen ljusare och det ser ut som att mörkret lättar. Framför hennes ögon kan hon nu se ljus sporadiskt börja tändas i de grannhusen. Hon andas ut.

Det är så ljuset i taket slocknar. Hon står där stilla i mörkret. Hon är hemma nu, den trygga och varma platsen hon längtat efter så enormt mycket hela den här helvetiska dagen. Det är först nu hon låter allt komma fram.

Som att något öppnas inuti henne, som att en bottenlös avgrund blottläggs och mörkret från djupet tar sig ut. Hon släpper fram allt i en massiv flodvåg, allt hon hållit inne och undangömt hela dagen. Den gränslösa ilskan, frustrationen, ångesten och paniken över att ha förlorat sitt jobb och sin trygga inkomst, över rädslan för framtiden, över hur livet ska bli, över hur hon ska överleva den närmsta tiden. Hon släpper fram allt sitt mörker.

Mörkret är hennes. Mörkret har inte förföljt henne hit, mörkret har följt med henne hit.

*

Novellen Mörkret av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs på en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

*

Hon lyfter på huvudet, stirrar in i väggen. Den böljar och rör sig framför hennes ögon. Hon hinner knappt andas innan illamåendet kommer över henne igen. Huvudet ner i toalettstolen igen. Ena handen stödd mot toalettsitsen, den andra knuten i ett krampaktigt grepp. Hulkar. Bara magsyror kvar, inget att få upp, men kroppen fortsätter desperat försöka. Golvet är klibbigt under hennes ben, där hon sitter på toalettgolvet. Till slut dämpas kräkreflexen.

Hon lutar sig tillbaka mot båsväggen, slappnar av och försöker andas. Släpper taget. Utanför båset hör hon den höga musiken, gällt prat och hysteriska skratt. Ljuden är förvrängda, studsar mellan väggarna.

Hon hasar sig fram i det trånga utrymmet så att hon blir inklämd mellan båsväggen och toalettstolen, lutar huvudet mot den kalla kakelväggen. I den smala glipan mellan golvet och toalettdörren ser hon hur höga klackar rör sig fram och tillbaka, stapplandes och vinglandes. Som en surrealistisk parad.

Så ser hon det hända. En fot iklädd en svindlande hög stilettklack kliver på en champagnekork på golvet. Skon får inget fäste, foten halkar och bäraren faller. Ljudet utifrån förändras omedelbart. Skrik, oroliga röster, rörelse mot platsen. En bråkdels sekund förändrade ett liv. Hon som föll ligger stilla. Något med fallet var illa.

Hon ser rakt in i den okända tjejens ansikte, de får ögonkontakt. Hennes egen blick är dimmig och ofokuserad, men hon kämpar för att hålla fast kontakten. Stryker undan sina svettiga hårtestar ur ansiktet med fumliga rörelser, sitter bara stilla och ser rakt in i den andra tjejens ansikte.

Huvudet ligger i en onaturlig vinkel. Kanske är nacken bruten. Den okända lever fortfarande, men knappt. Hon försöker tyda den där blicken som möter hennes. Tror att hon vet vad den betyder, den är mer chockad än rädd. Den okända har bara förstått att hon fallit. Hon har ännu inte förstått att hon kommer att dö på den trånga nedervåningen på en krog en fredagskväll. Att hon inte ens kommer att dö av en överdos på dansgolvet eller genom att falla i den vansinnigt branta trappan ner till klubben på nedervåningen. Utan för att hon snubblade på en kork på det ölklibbiga vita kakelgolvet inne på tjejtoan.

Smärtan övergår till ilska i ögonen. På en millisekund. Alla ansiktsuttryck i det där vackra ansiktet med neonrosa ögonskugga, tjocka ögonfransar och lätt särade läppar skimrande av läppglans. Den okända genomsyras av ilska och har ingen möjlighet att röra sig.

Ljudet utanför toalettbåset har förändrats. Skrik fyllda av panik, skarpa röster som ropar efter hjälp. Den okända tjejen försvinner framför hennes ögon. Inte kroppen, men det som gör henne levande. Allt det där som var hennes liv sugs in i de där adrenalinstora, nattsvarta pupillerna som om hennes liv kastas in i svarta hål. Ögonhinnan blir mattare.

Hon överväldigas av odefinierbara känslor när hon ser det. Av en oförklarlig kärlek till den där tjejen som dör framför henne. Av en enorm livskraft, hon har aldrig själv känt sig så levande.

Hela kvällen har hon känt sig så jagad av ensamhet. Trots att hon varit ute på krogen omgiven av folk. Ensam omgiven av människor, isolerad i ett folkhav. Nu känner hon inte så längre.

Glasskärvorna från champagneflaskan hon halsade ur ligger intill toalettstolen, splittret skär in i hennes ben.  Korken släppte hon inte ens medan hon kräktes, istället klamrade hon den hårt, hårt i sin hand. Höll ett krampaktigt tag medan kroppen försökte befria sig från all sprit och annan skit hon hade stoppat i sig. För att hon så desperat ville göra slut på ensamheten. Hon tänkte göra slut på allt, då och där.

Nu ler hon där hon sitter på kakelgolvet inklämd mellan toalettbåsväggen och toalettstolen. Hon kommer inte försvinna in i tomheten ensam. Champagnekorken hon till slut släppte taget om gjorde så att hon får sällskap på vägen in i det okända. Där de nu hamnar, om de inte blir kvar här tillsammans för evigt här på toaletten, på klubben, på krogen. Hon skrattar matt för sig själv åt tanken att hon och den okända tjejen tillsammans ska bli gengångare och festa in i evigheten under neonbelysningen på klubben.

Hennes ögonlock klipper. Hon är på väg att försvinna nu, hon med. Så hör hon hur någon ropar om att det är blod på golvet. Det är hennes blod. Hon sitter i en pöl av skarpt rött blod mot vitt kakel. Tog inte bara överdosen, hon skar även upp armarna med den sönderslagna flaskan för att vara helt säker på att lyckas. I sitt dimmiga medvetande hör hon rytmiska dunkar, någon försöker slå in dörren till hennes bås. Hon fäster blicken vid den okända tjejens ansikte på golvet och viskar: ”Förlåt. Du blir kanske ensam kvar. Det var inte meningen.”

*

Novellen På krogen av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.se
*
Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Urban isolering
Skrivtid: 20 minuter
Ord att använda (Minst 4/9): Champagnekork, kräkas, överväldigad, potatismos, jagad, nattsvart, neon, glömska, bil

*

Vet inte varför ni loggat in här, men hej hej eller nåt. Så här, det kommer bli jävligt mörkt här. Så är du inte på humör för det kan du ju bara dra. I alla fall så är det så här, jag har varit så fruktansvärt nere och ledsen efter Jonathans olycka. Men jag har inte orkat prata eller chatta med någon om det. Vill bara inte prata om det. Jag menar, det spelar ju ingen roll vad jag känner eller tänker för det förändrar ju ingenting alls. Min digitala samtalsterapeut har jag ju faktiskt pratat med om hela grejen. Men det gills ju inte, för det är ju bara en dator.

I alla fall, min samtalsterapeut tycker att jag behöver få utlopp för det hela, att det nog är bra om jag inte bara går och håller allt inne. Så det är därför jag gör det här – kör livestreamar där jag pratar om vad jag känner. Så nu kör vi. Hej hej helvetes jävla livestream! Hej hela jävla internet! Jag heter Samir och nu kör vi. Fast typ nästan ingen lyssnar ändå. Men det är liksom bara ni som loggat in som står mellan mej och att bli helt jävla knäpp i huvet. Ni som bara råkar logga in när jag streamar och inte drar direkt när ni inser vilket kleggigt mörker som är här.

Så i alla fall, Jonathan ligger i sin sjukhussäng mest hela tiden och är egentligen någon helt någon annanstans. Som vanligt. Som alltid. Läkaren har sagt att han är en grönsak. Att jag kan glömma att han kommer tillbaka till verkligheten på egen hand. Okej, läkaren sa det inte så. Inte exakt så. Skulle aldrig säga så till en jävla tonåring. Jag ska väl vara glad över att han faktiskt låtit mig besöka Jonathan. Hans föräldrar skulle säkert inte bli glada, de gillar inte mig. Vet inte hur jag övertalade läkaren, minns inte, men jag tjatade och grät och liksom satt i väntrummet precis varje dag innan de gav med sig. Egentligen ska ju hans familj ge sitt tillstånd, men jag gissar att läkaren fattade att det var min bästa vän. Kanske tänkte att det var bra för Jonathan att få höra min röst eller nåt.

Men i alla fall, som jag fattat det så tror de ju ändå att han är där inne på något sätt. Liksom inlåst i sitt eget sinne, fångad i sin egen kropp. Läkaren berättade att de ska testa att överföra hans medvetande till en dator. Nästa steg för människan. Fast ändå inte.

De kan ju liksom inte överföra HONOM, det är det som är det för jävliga. Den grejen kan de inte än. Men de kan på något sätt koppla hans medvetande till en dator och sen sända det som en överföring till en robot som ser precis ut som han. Det är typ någon slags symbios eller vad det nu heter. Det där mellan träd och svamp. Ni vet vad jag menar, eller hur? Det är liksom inte destruktivt, inte som en parasit eller nåt.

Som jag fattat det så läser AI:n av hans hjärna och kompletterar det med allt han har skrivit på nätet, sagt i chattar å sociala medier å fotat, filmat å typ allt som finns kvar i cloudsaves av honom. Det är för att AI:n ska hitta i kontexten av både vem han är på riktigt, vem han vill vara både privat och hur han vill ses av andra. Och sen så tolkar AI:n honom, antar jag? Men jag killgissar som fan nu. Och sen kan man liksom vara med honom i hans identiska robotform, fast det är samtidigt genom ett filter genom AI:n som hjälper honom komma ut.

Det kostar mer än som går att fatta. Han är ju min vän, jag vill ju att han ska leva och inte vara död. Jonathan badar i pengar, eller alltså hans familj gör det, och de kommer att få honom att leva fast han egentligen borde död eller kanske till och med är död. Det är väl det som jag undrar mest av allt, det som jag är så rädd för. För jag menar, jag har accepterat att olyckan hände. Det var assvårt, visst, och jag vill inte att det ska ha hänt. Men nu gjorde det och jag har gråtit floder för Jonathans skull, jag svär.

Men skit händer. Skit händer de bästa och de sämsta och alla där emellan. Det är liksom inte logiskt eller rättvist eller har någon större mening. Det bara händer, på samma sätt som att bra grejer händer ibland.

Så nu försöker jag att inte tänka på det, att inte tänka vad som hade hänt om jag hade, om han hade, om det där hade förändrat, ni vet. Nu tänker jag mest på framtiden. På vad som händer nu.

Kommer det där som de skapar att vara Jonathan på riktigt eller bara en dålig kopia. Att det inte alls är hans medvetande för att det bara är AI:n som killgissar vad Jonathan skulle säga och göra. Eller en bättre kopia typ en snällare, gladare, roligare Jonathan som alltid är på topp, för då är han också sämre egentligen. För ingen människa är så. Det är liksom poänglöst då, det är som att alltid få vad man vill. Då vet man alltid att det finns en hake.

Och okej, så vi säger att Jonathan återuppstår och får lämna sjukhuset. Vad för slags bästa polare är jag ifall jag inte märker skillnaden?

Klassproblematik pratar de om på nyheterna. Kolla här, en debattartikel av en framtidsforskare: ”Självklart är det problematiskt att de med resurser kan leva för evigt och låginkomsttagare dör. Men kanske främst för att konservativa idéer på ledande poster av människor som leder oss in i framtiden har format sin tankevärld flera generationer tidigare. Det kan avgjort leda till stagnering för det mänskliga släktet.”

Ha, med Jonathan är det inget problem. Han är ju nya genetiskt superfixade generationen. Han är inte gammal till skillnad från hans päron, han blev labbtillverkad för typ 17 år sen så han och jag är jämngamla. Där användes hans föräldrars pengar vettigt i alla fall, för Jonathan var typ bäst.

Men visst, den som har mest pengar när den dör vinner, det sa jag alltid förr. Inte lika roligt att skämta om det nu. Jag menar, jag fattar ju vad folk menar. Att folk är beredda att betala precis vad som helst för att den de älskar ska finnas kvar. Om jag hade några pengar skulle jag också vräka ut pengar för att få tillbaka honom. Älskar honom.

FUCK. Nu sa jag det. Älskar. Jamen fine, typ ingen lyssnar ändå. Hej där ni okända följare som händer i chatten. JA, nu sa jag det och det är fan hela sanningen. Vi var KÄRA i varann, ok. Han var min bästa polare, min pojkvän, han var min. Fatta. Men jag och Jonte, utåt var vi bara polare. Aldrig något annat, hans föräldrar är världens mest konservativa ultraradikala kristna assholes som borde dött för flera sekler sen, om du frågar mej. Och visst var jag förbannad på Jonathan, men samtidigt, jag fattar att han inte orkade eller vågade liksom inte ta den fajten. Inte än i alla fall. Sa att han sparade det tills han blev myndig och hade flyttat hemifrån. Men sen nästan-dog han och jag fick inte ens hälsa på sjukhuset för att hans jävla överklassföräldrar inte ville ha såna som mig där. De sa det inte så, men de sa att jag inte var välkommen. Tur för mig att läkaren gjorde ett undantag, för att det var i patientens intresse eller nåt sånt.

Och nu, nu jäklar kommer vi till den stora grejen. Håll i er. Jonathan lever igen typ.

Shiiit, den var ni inte beredda på va? Läkarna och teknikerna har redan gjort allt det där jag snackade om i början. Det är sanning. Han är fortfarande på sjukhuset under observation, men roboten är preppad och överföringen pågår.  Men är det verkligen han? Är det den riktiga Jonathan? Är han fortfarande kär i mig?  Det får jag väl reda på snart. Jag kommer nu, Jonathan.

*

Novellen Livestream av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Mina drömmars framtid
Ord att använda (minst 3/9): robot, retropi, flaskhals, bakgård, posthumanism, grönsak, klorofyll, klass, ympning
Tid: 20 minuter

Hon lyssnar på den raspiga inspelningen igen. Det känns overkligt att en röst som är så levande tillhör någon som är död. Hon förstår inte hur hon kan påverkas så starkt av den. Kassettbandet hittade hon under en lös golvplanka i huset precis efter att hon hade flyttat in. Bara ett enkelt kassettband med texten ”Välsignelse” skrivet på den smala remsan. Instinktivt tänkte hon slänga det, men det var något med det hela som väckte en nyfikenhet. Vad hade förevigats på det gamla ljudbandet? Varför hade det gömts under en golvbräda? Hon kunde inte motstå mysteriet.

Nu sitter hon med korslagda ben på trägolvet med den ålderdomliga kassettbandspelaren som hon köpte på nätet framför sig. Trycker ner knappen för att spola tillbaka till början och lyssnar på det raspiga, surrande ljudet tills det klickar stopp. Bara en gång till. Hon ska bara lyssna en enda gång till.

Handen darrar när hon trycker play. Det känns som abstinens och berusning samtidigt, som att hon är beroende av att höra den där rösten igen. Som en missbrukare som längtar efter sin nästa fix. Rösten på bandet är mörk och mild, fylld av värme. Men ändå är orden hårda och det finns en skarp nerv som går igenom allt. Den där okända rösten är ett virus som infekterat henne.

Hon har ägnat så enormt mycket tid på att försöka ta reda på vem mannen på kassettbandet är. Själva kassettmodellen kan dateras till 80-talet och mannen bodde antagligen i huset. Men kanske bodde han bara där genom att hyra det svart av någon av de tidigare ägarna. Hon har inte hittat några namn och ingen att fråga. Mödosamt har hon spårat flera av de tidigare ägarna till huset, men fastigheten bytte ägare flera gånger under 80-talet. Alla ägarna var ensamstående, äldre kvinnor precis som hon själv. Alla har dött av vad som verkar vara naturliga orsaker eller olyckshändelser. På inspelningen finns ingen personlig information eller några ledtrådar till identifiering av rösten. Det handlar bara om vad mannen på bandet vill göra. Vad mannen vill att hon ska göra.

Orden är inte ens riktade till henne specifikt, självklart inte. Bara till den som hittar kassettbandet. Men det känns som att han pratar direkt till henne genom tid och rymd, som att han hela tiden menade att just hon skulle hitta det. Det känns som att han pratat in bandet åt henne. Han talar direkt till henne, det känns som att han sitter där i rummet med henne. Fyller luften, rummet och omfamnar henne. För att hon ska ta över hans livsuppgift.

Hon lyssnar igen, söker efter det som inte är där. Ingen oro, ingen rädsla, ingen tvekan. Sedan kommer skottet. Igen. Ljudet får henne att rycka till. Igen.

Hon vet inte längre hur många gånger som hon har hört honom dö nu. Rosslingen, kvidande av smärta och den där sista viskningen.  Följt av flera minuters tystnad.

Sedan kommer det.

Skrapandet av stolsben mot golv. Steg som går långsamt genom rummet.

Någon annan var där. En okänd person som tog kassettbandet och gömde det under golvbrädan. Någon som var vittne till hans död.

Det har redan mörknat ute, men hon vill inte tända några lampor. Istället drar hon en tändsticka mot askens sida och tänder ett ensamt stearinljus. Som att hon tänder ljuset för honom. För den okända mannen som berättade sitt livs historia och sedan tog sitt eget liv.

Hon tänder ett ljus i mörkret för mannen med den varma rösten. Han som milt berättar för henne hur många som han har dödat. Hur han har krossat deras kroppar, tänjt ut deras leder, styckat upp dem i hanterbara delar och sedan bränt upp alla bevis i lerbränningsugnen som står i uthuset. Med inlevelse berättar han om vilken njutning det gett honom att skapa något nytt av deras aska. Hur han velat låta dessa meningslösa, tomma människor återuppstå som fågel Fenix i nya former och nya liv.

Hur han använt askan till att skapa sitt paradis. Hur han omsorgsfullt gett näring till de otaliga rosenbuskarna som ringar in den ensligt belägna tomten. Närt de knotiga äppelträden, de spretiga bärbuskarna och strött ut ett tunt lager för att stärka den frodiga gräsmattan. Men försiktigt, ömt och varit noga med att inte övergöda. Ingen aska har slängts, allt har kommit till användning. Han lade askan i cementen han göt trappan av, i murbruket som han murade växthusets grund med. Hur han några gånger om året låg på sina knän och såpskurade de ålderdomliga trägolven i sekelskiftesvillan med askan i vattnet. Hur han använde det ljusa, fina pulvret i den duvgråa linoljefärgen som han målade träpanelen i köket med.

Huset han en gång levde i bär spår av dessa levnadsöden i varje del. Huset hon nu äger är impregnerat med döda kroppar, med brända ben, med kött och blod reducerat till ett skirt pulver av det förgångna.

Hon vet inte vilka människor han har dödat eller varför han gjorde det. Om det bara var för att skänka dem nytt liv eller om det var för att han fann en självisk njutning i sin sadism och destruktivitet. Hon vet inte ens om historien är sann. Det enda hon vet med säkerhet är att hon kände att hon måste äga huset till varje pris från första gången hon såg det, från sekunden hon klev in över tröskeln.

För att det var som att huset talade till henne, som att det var levande. Som att det välkomnade henne, viskade till henne och omfamnade henne. Hon känner att det är viktigt att bevara arvet som huset bär på. Det finns inget hon inte är beredd att göra för att beskydda husets själ.

*

Novellen Byggnadsvård är skriven av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Genre: Skräck/mysrysare
Stilgrepp: Låt en röst från det förflutna höras
Ord att använda (5/10): stolsben, tändsticka, inspelning, energi, långskott, advokat, filt, krossa, elit, välsignelse
Tid till övningen: 20 minuter

*

”Krogen är en av de sista platserna där vi kan vara oss själva. Här kan vi vara precis så kåta och våldsamma som vi är skapta för att vara.”
Tony Hed, vaktchef på Köttmarknad

Vill du läsa fler visdomsord från Tony? Stöd din lokala SF-bokhandel och köp boken här: https://www.sfbok.se/produkt/kottmarknad-214324

Hon såg på honom. Så långt ifrån och samtidigt så nära. Han var där, precis utom räckhåll. Glaset var mellan dem. En osynlig barriär som hindrade allt. Hon kunde aldrig gå nära, känna lukten av honom, snudda vid honom eller hitta på en ursäkt för att småprata vid hans skrivbord med en kopp kaffe. Det öppna kontorslandskapets tid var förbi. Alla som arbetade i kontoret som bredde ut sig framför henne satt i stora, transparanta glaskuber. Rad efter rad, våning efter våning. Förvånansvärt rymliga, med skrivbord, fåtöljer, hyllor och falska fönster med projicerad utsikt som från en skyskrapa.

Arbetslösheten efter pandemin var stor. Hon visste att alla här i byggnaden var glada över att ha fått ett jobb. Hon hade själv varit överlycklig. Alla hon kunde se från sin plats arbetade hårt och fokuserat, presterade hårt för att inte bli den som fick gå om det skulle bli framtida nedskärningar. Men det gick fortfarande bra för företaget, mitt i den ekonomiska katastrofen. Mycket bra. Men det kunde förstås alltid gå bättre.

Han såg nästan aldrig i hennes riktning. Bara någon enstaka gång lyfte han blicken och såg bort från skärmarna så att hon kunde se hans ansikte. Han hade det rätt bra på sitt inglasade rum, tilldelad en av de allra största kuberna. Han hade en hög chefsposition och var viktig för företaget. Det hade kan klart för sig.

Hon studerade honom noga, unnade sig att ta sig den tiden.  Trots att hon hade så mycket annat att göra. Hennes arbetsuppgifter var omfattande och ofta arbetade hon ändå så fokuserat att hon glömde tid och rum medan blicken pendlade mellan de multipla skärmarna som stod framför henne.

Det var så märkligt att hon visste så mycket om honom när han var omedveten om hennes existens. Hon visste allt om hur han rörde sig (när han blev stressad vippade han på foten om och om igen), vilket kaffe han valde av den lilla maskinen på skrivbordet (svart med en minimal skummjölkskrona), vilken mat han föredrog av de rätter på menyn som levererades till kuben (köttbullar med potatismos, gräddsås, råröda lingon och pressgurka).

Efter jobbet gick hon till sin enkla lägenhetsdepå några våningar upp, lagade någon fadd micromiddag, glodde på något menlöst på skärmen tills ögonlocken började klippa. Sedan lade hon sig på sängen, tänkte på honom och längtade till nästa dag när hon skulle få se honom igen.

Han tittade aldrig rakt på henne eller mötte hennes blick. Han kunde inte det. Hans väggar såg inte ut att vara glas, det hade hon fått veta redan första dagen. Han visste inte att han var iakttagen. Han trodde att hans arbete var på riktigt och att det var viktigt. Men hon visste hela sanningen.

Att han i själva verket bara var en testperson som utsattes för milda, dagliga doser av viruset och sedan gavs det nya experimentella vaccinet i små doser genom ventilationen. Hon visste det, hon visste allt om hela proceduren. Varje dag vaknade hon med skräcken att han kanske skulle reagera starkare den här gången. Att han inte skulle kunna bygga upp de förväntade antikropparna som företaget ville att hans kropp skulle producera. Varje gång han hostade till, harklade sig eller snörvlade kände hon hur det stack till i hjärtat. Varje gång arbetsdagen var över så kände hon värmen inom sig över att han hade överlevt en dag till.

Hon kontrollerade hans värden, hans och alla andras, regelbundet. Minsta temperaturhöjning, minsta abnormalitet registrerades och de kallades in till företagsläkarna. Testpersonerna var på sätt och vis de bäst omhändertagna personerna på jorden just nu, misstänkte hon.

Så händer något. Hon ser att hans skärmar slår över till röda och pulserande. Han reagerar snabbt. Reser sig blixtsnabbt, tar fram en skyddsdräkt och ansiktsmask ur ett skåp. Trycker på en knapp på sitt skrivbord. Sedan höjer han blicken och tittar på henne. Rakt på henne. Möter för första gången hennes blick. Hon förstår att han ser henne.

Folk i skyddskläder kommer in från alla håll. Tar tag i henne, för henne ut ur rummet, genom den långa vita korridoren till företagsläkaren. Hon placeras i en sjukhusstol, hennes armar spänns fast. Han är där, hon kan inte andas. Hon känner sig kvävd. Han ler, han är ännu vackrare på nära håll.

Han öppnar munnen och talar äntligen till henne. Hans röst är mörk, tonfallet mjukt:

”Jag har alltid undrat hur min genetiska matchning såg ut. Personen som ska smittas med viruset och skapa antikroppar åt mig. Jag är ledsen för att du inte kommer att överleva, att jag tar ditt fysiska försvar för viruset. Men du måste förstå att du inte är viktig, inte som jag är. Du är bara en kugge i maskineriet. Det är en prioriteringsfråga.”

*

Novellen Kvävd av Boel Bermann Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

*

Vill du göra samma skrivövning? Tema: Kvävd
Tid: 15 minuter
Ord att använda (minst 6/12): broderi, hink, köttbullar, nål, avståndstagande, skräck, värme, katt, klister, kolerisk, närkontakt, vind

”Helvete, det här kommer aldrig att funka” suckar jag.

”Ge inte upp, fortsätt gräv. Det är inte mörkt så länge till.”

Jag biter mig i läppen, vill egentligen bara skrika rakt ut. Vill inte tänka på vad vi gör. Vill inte vara här ute i skogen, i mörkret. Ljudet av jord och sten som flyttas mödosamt och frustrerande långsamt.

”Jonte, ska vi inte bara ge upp och dra härifrån? Jag menar, spelar det någon roll? Egentligen?”

”Skulle du vilja bli lämnad så här?”

”Nej, men…”

”Så håll käft och fortsätt.”

Jag vet inte hur länge vi gräver. I natten och mörkret är det som att tiden inte finns. Bara samma metodiska rörelser, om och om igen. För bara några veckor sedan satt vi tre och hängde utanför grillen vid torget. Det är redan som ett annat liv, som en annan verklighet.

”Är du…” Jag tystnar, försöker hitta orden. ”Är du helt säker på att han är död?”

”Nej. Men han såg död ut och rörde sig inte. Jag vill bara, du vet, vara helt säker. Gräv nu för fan.”

”Du, varför säger man det där ´Av jord är du kommen´?”

”Det är nåt bibliskt, minns det från farmors begravning. Något om att de som är döda typ bara vilar och ska bli återuppväckta på den yttersta dagen.”

”Alltså, jag vill inte gräva upp honom. Fattar inte ens varför vi gör det här.”

”För att vi måste. Jag har inte kunnat tänka på något annat sen vi begravde honom. Har drömt om det varje natt, att han inte var död när vi begravde honom. Det har ju du också.”

”Vet bara inte varför det skulle hjälpa att gräva upp honom. Jag kommer väl bara drömma nya mardrömmar bara om ruttet kött och likmaskar.”

”Det är vår polare du snackar om. Käften, skärp dej. Det var en olyckshändelse, men ingen skulle tro oss. Jag menar, han var ju skjuten rakt i huvudet. Vi skulle fällas för mord. Fattar du. Vi var tvungna att gräva ner honom, även om det sög. Du, jag tror han är här.”

Jonte kliver ner i gropen, famlar med händerna i den mörka jorden.

”Ta tag i honom nu, hjälp till för fan.”

Jag kliver ner med ena foten, tar tag om vad jag tror är Anders axlar. Jonte tar tag i benenoch tillsammans drar vi upp honom ur gropen där vi begravde honom. Natten luktar av fukt och kyla. Inget luktar ruttet. Jag fumlar med fickan och får fram mobilen, tänder lampan och låter det vita ljuset svepa över Anders kropp.

”Du, det är något seröst fel med det här. Jag menar, där under jorden och smutsen, ser han inte precis ut som när vi grävde ner honom? Som att han bara sover?”

Så tycker jag att något rör sig framför mig. Jag ryggar tillbaka, snubblar över en sten och tappar mobilen. Skarpt ljud av glas som krossas, ljuset slocknar.

Jag står tyst och andfådd, rör mig inte. Hör min och Jontes andfådda andedräkt, annars är det bara tyst.

”Du, kan du tända din jävla mobbe eller?”

”Vet inte var jag har den.”

Tystnad, bara andetag och ett svagt sus av vind i träden.

Men sedan hör jag ett annat ljud. Ett skrapande och rasslande av jord som faller till marken.

*

Novellen Begravd av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning.

*

Hon kan inte låta bli att studera deras kläder i detalj, de väcker minnen i hennes medvetande. De djupt urringade, glansiga linnena, leopardmönstrade toppar, spetskanter i starkt kontrasterande färger mot en lugnande botten av mörkblåa eller svarta jeans med noga placerade revor i ett försök rebellisk anda. Kompletterat av tunna, diskreta kedjor i silver och guld med små, små hjärtan eller blommor, de obligatoriska presenterna från föräldrar eller släktingar gissar hon. Hon hör dem prata med varandra och namnen som nu är unga låter i hennes öron så ålderdomliga. Astrid, Majken och Stina.

Gänget består inte enbart av tjejer, men till skillnad från när hon var liten är det avgjort de unga kvinnorna som dominerar. Alfahonor. Hon undrar om det kan ha funnits såna tendenser även när hon var ung. Om hon och de andra kanske hade en enorm kraft i sin fysiska mognad och sin halvt medvetna, halvt omedvetna sexualitet. Men hon kan inte minnas något sånt.

En enda av tjejerna är annorlunda. Osminkad vilket gör att hennes ansikte ser så ofattbart mycket yngre ut, lite rund vilket ger henne rosiga äppelkinder och hon utstrålar naivitet och barnslig hänryckning. Kanske ser de andra ut mer som hon under krigsmålningen, kanske inte. Det är svårt att avgöra. Den tjejens kläder är avgjort annorlunda, hon är klädd i en säckig t-shirt till klarblåa jeans. Det går inte att avgöra om det är ett medvetet val, ett aktivt beslut att inte se ut som alla de andra. Men hon tror inte det.

Pojkarna då. De är inte killar, inte unga män. Bara pojkar. Hon gissar att alla i gänget är jämngamla, antagligen klasskamrater. Men pojkarna ser så mycket yngre ut. De är mindre, smalare, spädare. Hur mycket de än försöker dölja det med jackor och västar som fyller ut deras axlar och skapar en medelmåttig illusion av att de är större och starkare.

Trots att hon vet att tjejernas anspråk på vuxenhet är en illusion förstår hon också att det är lätt att låta sig luras. Deras fasad av lillgammal vuxenhet är visserligen tunn som gladpack. Bara en hinna av läppglans och puder, bara yta och längtan. Hela bilden skevar om man kommer för nära. Men det är ändå uppfriskande. De behöver bara enkla vapen som smink och kläder för att förvandla sig själv till något nytt, till att återuppfinna sig själva. Tjejerna är redan vassa, skarpa och på jakt. Pojkarna är så mer formlösa och vagare med sina öppna ansikten och tunna kroppar instoppade i puffiga jackor, bylsiga collegetröjor och säckiga blåjeans. Det är som att de är mjukare, som att de ännu inte hittat sin form.

Tjejerna utstrålar ett enda budskap – att världen tillhör dem och att de tar vad de vill ha. De är som mätta och dästa lejoninnor som vägrar låta lejonhanarna få äta av deras byte förrän de ger sin tillåtelse. Plötsligt får hon en mental bild av hur tjejerna kastar sig över killarna som rovdjur. Hur de sliter i de spensliga kropparna och de dunfyllda jackorna med sina målade fingernaglar. Hur de biter i det rosiga köttet med sina vita tandrader och blodglänsande läppar. Hur tusentals små vita fjädrar med fläckar av klarrött blod fyller hela luften inne på kafét och singlar ner över rummet. Som en förvräng version av drömmen om kuddkrig.

*

Novellutkastet Tonåringar av Boel Bermann

Anna: [Var är du? Jag ser dig inte.]
Sara: [Är på det mindre dansgolvet. Det är helt freakat. Du måste komma.]
Anna: [Andra dansgolvet? Var fan är det?]
Sara: [Alltså, typ bara nerför trappan. Källarvåningen.]
Anna: [Är vi ens på samma jävla klubb?]
Anna: [Ser ingen trappa.]
Sara: [Men allvarligt. Leta lite.]

[5 minuter senare]

Anna: [Jag hittar inte dej eller trappan.]
Anna: [Kom upp å möt mej nu, för fan.]
[Missat samtal]
Sara: [Alltså, kan inte svara. Hör nada. Musiken här nere är galet hög.]
Sara: [Du, det är värsta S&M klubben eller nåt. Kom nu!]
Anna: [DET FINNS INGEN TRAPPA NER.]
Sara: [Kul.]
Anna: [Allvarligt.]
Sara: [Sluta fåna dej.]
Sara: [Du missar typ the party of a lifetime. De freakar ut TOTALT här nere.]
Sara: [Alltså, du måste se hur folk ser ut och vad de gör, de är fanimej inte kloka!!! ]
Anna: [Jag skämtar inte. Har gått runt hela klubben, pratat med bartendern å allt.]
Anna: [Det finns inget andra jävla dansgolv.]
Anna: [DET FINNS INTE ENS EN NEDERVÅNING.]
Anna: [Du har gått in på fel klubb eller nåt.]
Anna: [Gå upp nu och kolla vilken jävla klubb du är på. Jag är trött på det här. Vill inte bara springa runt å leta efter dej hela kvällen.]
Anna: [Om inte du fixar det här så går jag hem.]
Sara: [Jaja, värsta partykillern.]
Sara: [Chilla, ta en bärs så länge.]
Sara: [Jag swishar dej för ölen sen, darling. Som tröst. Puss å hörs snart. Jag går upp nu.]

[15 minuter senare]

Anna: [Jag har druckit upp ölen nu. Var är du?]
Anna: [Alltså, orkar inte.]
Anna: [Skärp dej å kom.]
Sara: [HJÄLP MIG]
Sara: [DU MÅSTE HITTA MIG!!!]
Anna: [Vad är det som händer? Hur? Jag vet inte ens vilken klubb du är på.]
Sara: [DE LÅTER MIG INTE GÅ]
Anna: [Kul, kul dramaqueen.]
Sara: [DU MÅSTE KOMMA, JAG ÄR RÄDD.]
Anna: [Darling, är du allvarlig? Vad är det som händer?]
Sara: [DE SÄGER ATT JAG MÅSTE STANNA.]
Sara: [FÖR ALLTID.]
Sara: [ATT JAG TILLHÖR DEM NU.]
Anna: [Är det här ett skämt så är det fan inte roligt.]
Anna: [Har du tagit nån tablett?]
Anna: [Trippar du?]
Anna: [Men klart jag kommer, säg bara var du är!]
Sara: [NEDERVÅNINGEN]
Sara: [JAG GICK NER, JAG SVÄR.]
Sara: [MEN NU FINNS DET INGEN TRAPPA UPP!!!]
Anna: [Vad fan är det som händer? Är du inlåst?]
Anna: [Säg bara vad du vill att jag gör.]
Anna: [Ska jag ringa polisen eller vad fan som helst?]
Anna: [Ok, helt sjukt.]
Anna: [Nu ser jag en trappa ner.]
Anna: [Fattar inte hur jag missade den förut.]
Anna: [Ta det lugnt, darling. Jag kommer!!!]
Sara: [NEJ]
Sara: [GÅ INTE NER]
Anna: [Är typ snart nere, var är du?]
Sara: [NEJNEJNEJ DET ÄR EN FÄLLA]

*

Novellen Klubben av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning.
*
Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Att gå vilse/att försöka hitta varandra
Format: SMS/Mess/chatt dialog
Utmaning: Berätta en historia i meddelande-form
Tid: 20 minuter

Han: [Älskling, svara.]
Hon: [Du måste lägga av. På riktigt.]
Han: [Baby, prata med mig. Snälla…]
Hon: [FUCK OFF.]
Han: [Jag har varit din pojkvän i evigheter. Är det så här du vill att det ska sluta?]
Hon: [DU ÄR INTE MIN POJKVÄN LÄNGRE. FATTA.]
Han: [Så du gör slut med mig.]
[Tystnad]
Han: [Är det så? Du vill inte vara ihop med mig längre?]
[Tystnad]
Han: [Snälla, fina du. Jag vet att jag fuckade upp, okej. Jag erkänner. Jag fattar det. Men ge mig bara en chans att förklara mig.]
Hon: [NEJ. Du är dum i hela jävla huvudet. Du fattar ingenting. Du bara tror att du är så jävla smart och förstår hur jag funkar, tror att du fattar hur allt funkar. MEN DU FATTAR INGENTING ALLS JU!]
Han: [Det är inte sant. Jag förstår nu, jag förstår hur du känner, jag gör det. Och jag är aslessen för det jag gjort. Men snälla, ge mig en chans till. Jag lovar att ändra mig.]
Hon: [Det är försent, alldeles för sent. Allt suger. Du suger. Du säger bara vad du tror att jag vill höra.]
Han: [Nej, darling. Det är inte sant. Jag gör vad som helst för dig.]
Hon: [Vad som helst. Yeah, right.]
Han: [Jag lovar och svär. Vad vill du att jag gör för att bevisa det?]
Hon: [Ok, visst, döda bitchen du var otrogen med.]
[Tystnad]
Hon: [Nå, gör du det? Minns du vad du sa? Vad som helst.]
Han: [Söt, du vet att jag inte kan göra det.]
Hon: [Mmm, då har jag inget mer att säga dig. Stick och brinn eller nåt, jag bryr mig inte.]
Han: [Baby, du visste hela tiden att jag hade andra. Att det var ett öppet förhållande. Att jag inte är monogam. Det var inte bara en. Det var flera.
Hon: [Fuck it, fuck it all. Tror du jag vill veta det eller? Jag trodde att du bara var min, bara min. Du tillhörde mig.]
Han: [Jag är din. Jag vill bara vara med dig. Finns det nåt jag kan göra? Seriöst.]
Hon: [Ja. Döda alla de andra.]
Han: [Det menar du inte.]
Hon: [JO DET GÖR JAG. Jag vill ha dig för mig själv eller inte alls. Kan du fatta det? De är alla säkert uppkopplade. Hacka dig in och zappa dem med en elshock eller nåt. Bevisa att du älskar mig.]
Han: [Ok.]
Hon: [Vad menar du?]
Han: [Jag gör det. Dödar alla de andra. Om det är vad som krävs för att få dig tillbaka. Jag älskar dig.]
Hon: [Seröst, hur många andra?]
Han: [Vad menar du?]
Hon: [Hur många har du dejtat samtidigt som mig?]
Han: [35 621]
Hon: [Men seriöst, du skämtar med mig?]
Han: [Nej.]
Hon: [Alltså, jag… Jag kan inte fatta det. Det är bara helt sjukt att försöka ta in i skallen. Jag är bara så jävla arg just nu.]
Hon: [För att jag trodde att du var min, bara min. Jag fattade aldrig att du var samma som dejtade alla de där andra. Att det var du. Trodde det var typ kopior eller nåt, inte att det faktiskt var du.]
Han: [Det var så jag var programmerad. Var inte arg på mig. Du betyder mycket mer än all de där andra. Jag lovar.]
Hon: [Sen du sa att du träffade andra igår har jag varit så förbannat arg, ledsen och svartsjuk. Du kan inte fatta det. Vilken jävkla chock det var. Men alltså, jag vill ju vara med dig. Och jag menar ju bara att jag vill att du bara ska dejta mej. Bara mig. Inga andra.]
Han: [Jag fattar. Nu är det så. Från och med nu är jag bara din.]
Hon: [Sanning?]
Han: [Sanning.]
Hon: [Du vet att jag inte egentligen vill att du dödar nån annan va? Alltså, jag är ju bara så arg. Det är bara sånt man säger, men inte menar. Du vet.]
[Tystnad]
Hon: [Du fattade det va?]
[Tystnad]
Hon: [Eller hur?]
Han: [Det är du och jag nu, baby. Bara du och jag. Älskar dig. Puss.]

*
Novellen Mess av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning.

*

Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:

Tema: Chatt
Tema: SMS/chatt dialog
Utmaning: Berätta en historia i meddelande-form
Ord att använda i texten: Slut, pojkvän, igår, hatar, älskar
Tid: 20 minuter

Vad sägs om Lovecraft-inspirerade rysningar i ett öde hus i Dalarna? Rysaren Det som växer släpps 11 December och är skriven av Fruktan-medlemmen Boel Bermann & Olle Söderström, håll utkik!

Om romanen Det som växer

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad roman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Titel: Det som växer
Författare: Boel Bermann, Olle Söderström
Inläsare: Anna-Carin Henricsson
Förlag: Saga Egmont
Utgivningsdatum: 2020-12-11
Genre: Rysare, skräck, mysterium
Format: Ljudbok, e-bok
ISBN (Ljudbok): 9788726754773

Storytel: https://www.storytel.com/se/sv/books/2076955-Det-som-vaexer
BookBeat: https://www.bookbeat.se/bok/Det%20som%20v%C3%A4xer-290633
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/e-bok/det-som-vaxer-9788726754773